En ny film av Paul Thomas Anderson ("Magnolia", "Punch drunk love", "There will be blood") är för många filmfantaster samma slags omistliga lägerelds-event som Mellon är för schlagerälskare. Var annars får man mustiga rollfigurer, sanslösa berättelser om uppgång och fall, skådespelare som lyfter sig i håret, överraskande vändningar och kryddor som regnande grodor eller rullskridskosex?
Paul Thomas Anderson brukar undersöka olika former av utanförskap samt hur långt man kan gå med en rörlig kamera i sina filmer. Kvalitetsmässigt har det varierat men jag har aldrig känt mig uttråkad, förrän nu.
Förhandssnacket har handlat om att "The master" skulle ta sig an den populära Hollywood-sekten scientologin. Och titelpersonen, spelad av en som vanligt kraftfullt hypnotiserande Philip Seymour Hoffman, heter Lancaster Dodd och har en sektliknande rörelse som heter "The cause". Men filmen är varken en uppgörelse eller satir. Det faktiskt rätt oklart vad det hela handlar om.
"The master" tar sin början när Freddie kommer hem från sin postering i Stilla havet. Andra världskriget är slut men Freddie är förstörd. Joaquin Phoneix är mycket övertygande. Freddie är en slags förlängning av den osympatiska, alkoholiserade persona han skapade till fejkdokumentären "I'm still here".
De två träffas och en oväntad vänskap, med smak av sado-masochism, tar sin början. Med i leken finns också Dodds hustru Peggy (Amy Adams i högform). Så långt så väl. Men sedan blir utvecklingen av både rollerna och handlingen väldigt – vag.
Det är möjligt att "The master" kräver två genomtittningar för att verkligen sjunka in. Eller så har Paul Thomas Anderson bara inte fått ihop det. För efter en visning känns det som att titta på ett gäng fullblod som inte lyckas ta sig över hindrena. Som om de största, mest vältränade gladiatorerna går ut på Colosseums golv och möter publiken med fina prestationer men utan att ändå ta hem segern. (TT Spektra)