Det är knappast någon som behöver sälja in konceptet till mig. Jag är på banan och redo att bli underhållen. Skrattet bubblar redan i halsen på mig, det bråkar med hostan som envetet hänger sig kvar.
Det har gått rätt många år sedan jag fastnade för Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och deras tv-program "High Chaparall" och "Hundra höjdare". Så lång tid att jag både hunnit tröttna på programledarduon och sedan återupptäcka dem igen via deras podradioshow som finns att ladda ner en gång i veckan.
Jag är snarast besatt av radioshowen, hänger på låset för nedladdning på torsdagsmorgnarna, lyssnar på den flera gånger, fnissar till den i sängen sent om kvällarna. Min fru oroar sig över min mentala status och svårartade hang-up på Filip och Fredrik. Att då släppa iväg mig för att se dem i verkliga livet har oroat henne en aning.
Premissen för kvällen träffar också rätt. De svenska städerna har blivit alltför likriktade, egenheter och udda inslag slipas ned tills allt är likadant. Överallt.
Filip och Fredrik är ute på ett uppdrag att ge oss tillbaka stoltheten över vår egen stad och en slogan som uttrycker vår särart bättre än att vara stället där idéer blir till verklighet. Men samtidigt ska de roa oss. Och det är där som problemen visar sig uppstå. Uppdraget är för stort för att jag ska kunna slappna av och bara låta mig bli underhållen.
Visst levereras det en hel del träffande och sköna poänger om den svenska stadens identitetslöshet men det är rätt grovt tillyxat. Filip och Fredrik tassar runt kärnfrågan under långa stunder utan att vi kommer närmare en lösning. Jag blir alltmer nervös över hur det ska sluta.
Infotainment-biten där komikerduon berättar om Domus uppgång och fall som går över i den försvenskade versionen av låten "Desperado" framförd av Filip Hammar är fantastisk. Hjärtskärande till och med. Men ofta är det lite stelt. Vilket förmodligen delvis beror på parets brist på rutin från en teaterscen men mest på att slutet närmar sig med stormsteg. Efter 90 minuter måste en ny slogan för staden vara på plats. Punkt slut. Oavsett om inspirationens vågor gått höga hos publiken eller inte. Just den avslutningen känns krystad under måndagskvällen.
Vi enas i alla fall om att Bosses glassbar är grejen med Linköping. Bättre än både Lars Winnerbäck och "flöjget". Linköping - en glass för sig. Dags att börja leva efter den devisen nu.