Det är vanligt att målare hämtar inspiration från föregångare, eller från samtida konstnärer. Den här utställningen bjuder på ett ganska traditionellt måleri. Jag anar influenser från tidigare eror, från frontfigurer som Pälle Thorell, Bertil Andersson och andra. Glimtar från olika konstinriktningar förekommer: ett stänk expressionism, ett mått realism, en dos kolorism etcetera.
Det är helt okej, så länge det utmynnar i ett personligt tilltal och har sin grund i ett engagemang som inte manar till ifrågasättande. I den här utställningen framstår konstnärens intentioner som trovärdiga. Slutgiltigheten pekar inte mot inställsamhet. Blinkningarna till andra konstnärer innebär inget flörtande, utan handlar snarare om erkänsla.
Industrikomplex med rykande skorstenar tillhör de vanligast förekommande motiven. Leirnes presenterar dem på ett sätt som gör att de tvingas in i en harmoni med omgivningen. Rökens färger, himlarnas, byggnadernas, landskapens, ingår i en försoningspakt som vill göra det bästa av värmeverkens eller massaindustriernas temporära förekomst på jorden.
Målningarna andas på det hela taget en övergripande välvilja. Det är som om konstnären vill visa att skönhet existerar även på exempelvis ett platt markavsnitt med en industrikoloss mitt på. Vegetationen behöver bara utgöras av några buskage i vintervila.
Ett par målningar med blommotiv åskådliggör med vilken subtil auktoritet blommor kan inta ett konstverk.