Rolf U Karlsson är en skicklig konstnär. Han är också en kompetent kurator med förmåga att arrangera en attraktiv utställning med verk av väsensskilda akvarellister.
Höstsalongen i Åtvidaberg bjuder visserligen inte på stora överraskningar, men dess sammansättning och variation är värd all beundran, inte minst för att de enskilda konstnärerna fått välavvägda utrymmen till förfogande. Det är publikvänligt och attraktivt i all enkelhet, inte oväntat med klar prägel av naturlyrik i utbudet.
Arrangerande Åtvidabergs konstförening har fått en helt ypperlig utställningslokal i Gamla bankhuset, väl lämpad för ändamålet. Varje utställare har fått avpassat utrymme och konstverken är av nästan identiska mått. Ingen sticker ut - egentligen.
En sanning med modifikation, eftersom Lars Thostrup definitivt gör det med sin avancerade reduktion i abstraherade landskap. Han skapar utifrån en bärande idé, plockar ut spröda fragment, svävande, formalstrande eller formupplösande, och når fram till ett slags kosmisk fantasi, en metaforisk vision.
I övrigt härskar traditionen, och det ligger inget ringaktande i konstaterandet. För Kerstin Dufvander Knutsson räcker det längre än någonsin, i exempelvis "Hetta", en fantastisk bild, mättad av lust och fägring stor, expressiv, dynamisk. Gisela Eliasson gör i "Hotet" en överraskande manöver, som väcker obehagliga tankar, i motsats till Vivi-Anne Perssons vackra landskaps- och blommotiv, toppade av den mycket stilfulla "Tärna".
Inte mindre imponerar Birgit Gustavsson, som mättar motiven med atmosfär och poesi i en återhållen kolorit. Medan Lars-Arne Paulsson för in humor i sina lantliga miljöer, där kossor kallas för "Tre gracer", och Lars-Olof Olofson återger närmiljön vid Adelsnäs och Bysjön, säkert intressant för många, liksom Roger Sibbes skickliga nedslag i fågelfaunan.
Denna höstsalong är publiktillvänd utan att vara banal eller insmickrande, och så har den sina utropstecken.