Törnbeströdd livsresa i sakta mak

Vid Starbergets fot i utkanten av Kisa ligger en förfallen men ack så romantisk grav. Vi förstår att Erik G:son Hjort älskade sin Techla av hela sitt hjärta.

Teater Traska har i år flyttat till Kisa och berättar om en livets väg som var mer beströdd av törnen än av rosor. Dramatikern och regissören Pia Oredsson Tember har grävt djupt i makarna Hjorts liv och tid och funnit ett relationsdrama vars inledande turer med vännen Oscar, blivande kung, skulle slagits upp stort och insinuant på vår tids löpsedlar: PRINSEN delar PAPPALYCKAN.

Ja, vem är far till Techlas högt älskade son Hjalmar? Att få barn utan att vara gift eller trolovad var en skam för kvinnan i alla samhällsklasser. Oftast var det barnen som fick betala det största priset.

Trettiofem mer eller mindre erfarna amatörer, den yngsta är sju år, står på scenen som snickrats upp i gröngräset på Kvarteret Vråken mitt i Kisa. Det är som om hela Råsunda jägmästargård flyttat dit. Inte bara Eriks och Techlas levnadslopp tecknas, vi får en skiss av tillvaron för både hög och låg från 1850-talet till ett stycke in på det nya seklet.

Techla och Erik Hjort dubbleras, i yngre och äldre upplaga. Det är ett fint grepp när det äldre paret, främst Techla, spelad av Kerstin Jansson, för handlingen framåt, reagerar på och så småningom tar över spelet.

- Hjalmar och Oscar står som en mur mellan oss, utbrister Erik i förtvivlan. Niklas Leander gör ett fint porträtt av den yngre, och ofta frustrerade Erik Hjort. Det är lång väg från kärleken som begär till den kärlek som icke söker sitt.

Josefin Rafelt stundtals riktigt skimrar som den unga och begåvade Techla. Kanske det vackraste ögonblicket är de två Techlornas duett Lille prins, den äldre med ett spädbarnsplagg i händerna.

Ändå är det Pontus Andersson som imponerar mest i dubbelrollen som prins Oscar och den vuxne sonen Hjalmar.

Premiärkvällen i fredags var varm och alltmer magisk till tonerna av Erik Zentios trio som spelade musik av både Zentio och av paret Hjort. Dryga tre timmar inklusive en sent lagd paus är minst en halvtimme för långt, första akten flyter i alltför sakta mak. Regissören Pia O Tember borde ha hållit historikern Pia O Tember i stramare tyglar.