BOK
Toni Morrison
Hem
Övers: Ulla Danielsson
Forum
Frank Money har varit tillbaks från Korea i ungefär ett år. Märkt av krigsminnen, självförakt, ett havererat förhållande, för mycket whisky och alltför många destruktiva raseriutbrott vaknar den unge afro-amerikanske krigsveteranen en dag upp på ett mentalsjukhus, iförd handbojor.
Allt som tankarna fäster vid orsakar inre smärta, och då han i sina försök att uppnå ett tillstånd av total likgiltighet ser ett tomt pappersark framför sig, kommer han istället att tänka på sin syster Cee, och brevet han fått:
”Kom fort. Om du dröjer kommer hon att ha hunnit dö.”
Senare på natten lyckas Frank fly och påbörjar så den långa resan tillbaka till Georgia för att rädda systern. Vilket innebär att han då också tvingas återvända till Lotus, det stagnerade samhälle där syskonen växer upp på 1930- och 40-talet. Omgivna av en söndrad familj, och ingen framtid i sikte.
Är det där han hör ”hemma”?
Men, var är egentligen hemma? Och vem äger platsen, staden, friheten? Dikten som inleder Toni Morrisons senaste roman ”Hem” fångar berättelsens tematiska underström:
Vems hus är det är här? … Jag drömde om ett annat, bättre, ljusare hus … Men säg mig då, varför passar dess lås till min nyckel?
Franks hemresa sker av nödtvång, och inte utan fördröjningar och utvikningar i minnet och familjehistorien. Samtidigt som även Cee och hennes upplevelser hos en experimentlysten läkare med rashygieniska böjelser ges utrymme.
En komprimerad roman, rutinerat översatt av Ulla Danielsson. Bara drygt 140 sidor, i gengäld med stor räckvidd över återkommande smärtpunkter: våldet, rasismen, krigen, manliga och kvinnliga trauman, den afro-amerikanska - och allmänmänskliga - erfarenheten.
Morrisson gräver djupt, men extraherar en stram kvintessens; enligt baksidestextens citat från New York Times är ”Hem” inget mindre än ”en Rosettasten” för hela författarskapet.
Skickligt är det alltså det minsta man kan säga. Åtminstone fram till avslutningen, som knyter ihop oväntat sentimentalt – men också vackert:
Försoning är nödvändig, och (kanske) detsamma som att komma hem.