Ett vinterlandskap i vila, helt stilla, alldeles tyst, är bland det mest rofyllda man kan uppleva. Många nordbor har någon gång befunnit sig i en sådan situation. Allt är så tyst att man vill inordna sig, andas utan att ge minsta ljud ifrån sig. Det är något mycket subtilt och samtidigt mäktigt över helheten. Hjärtat fylls av förundran. Man vill inte tänka, bara ta in, vara lika stilla som det man omges av. Ett par av Töves bilder erinrar om det där förhållandet.
Ett antal andra speglar människans, dels okänsliga, dels hänsynsfulla påverkan på naturen. I de här bilderna förmedlas en känsla av att denna påverkan är mer eller mindre temporär. Om naturen "bjuds in", återtar den sakta men säkert sina domäner.
Som det en gång var, blir det dock aldrig på de flesta platser; berg sprängs, spår efter skogsmaskiner förändrar landskapet i grunden. Och vad händer med marken runt och under ett bolmande pappersbruk? Jan Töves foton ställer frågor, fast utan att förskräcka, eftersom den skönhet som faktiskt går att hitta (nästan) överallt, först av allt når hans kameralins.
Det handlar alltså inte om enbart dokumentation. Estetiken är tilltalande, alstrar en sorts trygghet, lite som en hemkänsla. Det kan symboliseras av en urgammal lada som envisthåller sig kvar, med naturens goda minne.