Tack tv-publiken! Återigen rätt låtar till final, och framför allt: äntligen lite spänning!
Felix, Oscar & Omar/FO&O har inte bara tävlingens knöligaste namn sedan NikaKocharov and Young GeorgianLolitaz. De har också en enorm skara mycket hängivna fans (utan att egentligen ha haft en riktig hit), och det var nog fler än jag som trodde att de var närmast givna i en final. Efter att ha sett Robin "Fuckin" Bengtssons snygga rullbandsnummer kändes han ännu mer given.
Men FO&O Young Georgian Lolitaz hade inte räknat med en man som heter Owe.
Owe Thörnqvist började leverera hits redan innan Hasse Andersson var påtänkt och nu, 58 år efter "Varm korv boogie", boogiewoogade han sig återigen in i svenska folkets hjärtan med uppföljaren. Åldern förstärker förstås prestationen, men det är också glädjande varje gång en artist med egen stil, helt egen låt och inte minst lyriska ambitioner når framgång. Heja!
All respekt till Owe, men mina fem hjärtan i melloappen gick ändå för första gången till en av programledarna. Clara Henry bestämde sig för att skippa humorförsöken och valde i stället att skicka ut ett budskap, helt utan krystade fiffigheter: ta ingen skit, tjejer. Dessutom till en av tidernas bästa melodifestivallåtar, Alcazars "Not a sinner nor a saint" och med mäktig support av originalartistens Tess och Lina.
För första gången i årets säsong ryckte det lite bakom ögonen på mig. Synd bara att budskapet följdes upp av att deltävlingens kvinnliga deltagare placerades på platserna fem till sju . . .
En liten ödmjuk fråga bara: Lisa Ajax ger inte ett fuck, Robin Bengtsson är fuckinbeautiful och programledarna hojtar om Melo-fucking-difestivalen. Vad handlar den här "fuck"-trenden om?