Premissen är enkel. Här ska kända garderobsskelett få dansa, vända stenar ska rullas ordentligt, urtvättade smutsbykar ska centrifugeras och ”en ny sida” ska stiga fram i ljuset.
Journalisten Thomas Sjöberg, främst känd för att ha gjort skandalsuccé med boken ”Den motvilliga monarken” för några år sedan, ger sig här hän åt att förändra bilden av en annan kung: film- och teatermajestäten Ingmar Bergman.
Klipper och klistrarI centrum står inte Bergmans kulturella gärning utan hans privatliv. Thomas Sjöberg motiverar sin utgångspunkt med att liv och gärning i Bergmans fall är så intimt förknippade att de inte går att skilja åt. Och visst är det så. Men det är inte i Thomas Sjöbergs ansatser problemen ligger, det är i slutresultatet. Om vi ska tala klarspråk, den här boken är både trist och onödig.
Efter några sidors läsning känns det inte ens som författaren själv tror på idén längre. Boken blir till en stel pliktskyldig kronologisk genomgång av Bergmans liv och leverne, med fokus på kvinnoaffärerna. Men bristen på nytt material är påfallande. Thomas Sjöberg saknar nästan helt förstahandskällor som kunde ha givit liv och blod åt den här boken. I stället klipper och klistrar han från böcker och avhandlingar.
Ingen ny sidaBrev och dagböcker blir Thomas Sjöbergs främsta tillgång i jakten på ”den nya sidan av Bergman”. Men det räcker inte långt. Och när han, angående Ingmar Bergmans eget skapade bild av sin barndoms helvete, kommenterar ett brev från en vuxen Ingmar till den åldrade fadern med orden: ”Brevet till pappan visar i alla fall att den bilden är långt mer nyanserad än den han under större delen av sitt liv förmedlade utåt.” Då inser man med eftertryck att Thomas Sjöberg inte har någon ny sida att visa upp av Ingmar Bergman. Nej, garderobsskelett vill inte dansa och de vända stenarna rör sig inte ur fläcken.