Thomas Pynchon: Mot dagen

Kultur och Nöje2012-12-10 13:03

Thomas Pynchons nya bok är helt enkelt bara för mycket. Tänk bilen Hummer med extra allt. Megafoner som spelar Wagner eller delfinljud när du trycker på tutan, en utombordare som fälls ned så du kan köra på vatten, ja periskop om du dyker under, en lack som ändrar färg i regnbågsfärger, neonljus och saftblandare...

Den amerikanske kultförfattaren Pynchon blandar i "Mot dagen" äventyrsromanen, Bill och Ben-western med Jules Verne och Dickens. Det är slapstick och erotik, det är science-fiction och sångtexter, talande hundar, mojänger och uppfinningar, detektiver, drognyttjande, dynamitkastande anarkister, kärleksförvecklingar, hemliga sällskap, svek och hämnd, våldsverkare, agenter, saloondueller, mystiska odjur, vektormatematik, (kvasi)vetenskap, tidsresor, fackföreningskämpar, kapitalistsvin, luftskeppspirater, horhus i en trettioårig tidsperiod från och med sent 1800-tal.

Vi kastas runt världen från Amerika till Venedig, Balkan, Belgien, Paris, Ryssland, Wien och med delvis verkliga historiska kulisser som Tunguska-explosionen 1908 och första världskriget. Han blandar postmodernt riktigt högt och lågt – också kvalitetsmässigt, i alla genrer, leker, luras och roar och tusan vet om det inte finns någon slags kapitalistkritik under hela härligheten.

Som helhet är det inte riktigt klokt och författaren lider av en grandios, akut formuleringsmani som tycks kronisk. Visst är det sjukt kul ibland och likaså ett mysterium hur han orkar hålla ett sådant driv i texten. Men 1263 sidor tröttar skallen lika mycket som armarna och man misstänker att det finns två grupper som läser "Mot dagen" från pärm till pärm: inbitna fans och plikttrogna kritiker.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!