Thomas Nyman: Hungriga vargar jagar bäst

Karl XII och hans karoliner har rönt ett blandat öde i den svenska litteraturen senaste seklet. Allt ifrån hjältedyrkan hos Verner von Heidenstam och Frans G Bengtsson, via den pojkaktiga äventyrsskildringen hos Lars Widding, till vetenskaplig korrekthet med Peter Englund och avsmak hos Ernst Brunner.

När Linköpingsbon Thomas Nyman nu debuterar som författare med romanen ”Hungriga vargar jagar bäst” kan jag se inspiration från alla tiders författarskap. Kanske att blinkningen till Verner von Heidenstam är väl så tydlig.

Berättelsen tar sin början i Linköping med att indelte soldaten Johannes Tapper beger sig med sitt regemente till Pommern för att ansluta sig till Karl XII:s armé. Kvar lämnar han en syster och en nedsupen far. Vad som sedan händer är en ständig spänning mellan hemort och krigsskådeplats, de nära relationerna och plikten som soldat.

Thomas Nyman blandar historisk kunskap med fiktivt skapande på ett kreativt sätt. Yttre datum och händelser är korrekta, liksom branden i Linköping januari år 1700. Personnamn och regemente hör till egen skapelse.

Att skriva en historisk roman är svårt. Författaren måste hitta sitt språk. Thomas Nyman skriver med ett arkaiskt ordbruk, men ibland smyger sig moderna begrepp in som ”militärpolis” och ”konditionstest”. Inte heller tror jag att en klok gumma rekommenderade ”bearbetning av hennes självkänsla”.

Men berättelsen är fängslande och tar oväntade vändningar. Beundran för kriget får till sist vika för släktskap och hemort.

Om författaren arbetar vidare med språk och historisk förankring ser jag med förväntan fram mot en fortsatt berättelse om Johannes Tapper i ett vilset 1700-tal utan hjältedyrkan och kungligt envälde.