SPIONROMAN
Thomas Engström
Väster om friheten
Bonniers
Det verkliga undret med det svenska deckarundret är att förlagen lyckas prångla ut ett sådant överflöd menlösa, mediokra, dåliga rent bedrövliga spänningsböcker – och likväl tjänar pengar på det.
Vill inte ens tänka på hur många usla krimböcker jag har läst. Och numera med gott samvete slutat läsa efter säg tjugo sidor. Livet är kort.
Så händer det, ibland: klockrena, svenska uppenbarelser.
Som nya boken ”Väster om friheten”. Den första thrillern – i en planerad trilogi – men tredje boken av Thomas Engström. Som alldeles uppenbarligen kan sitt Berlin där berättelsen huvudsakligen utspelar sig. Lysande miljöskildring.
I händelsernas centrum finns ärrade, kompetente och därmed illusionslöse Ludwig Licht, en femtioårige före detta Stasiagent som redan på 1980-talet lierade sig med CIA. I romanens nu, ett par juliveckor år 2011, frilansar han för amerikanerna, låt vara med samma måttliga framgång som han driver sina två krogar.
Ludwig kallas omedelbart in när tre amerikaner i bokens upptakt mördas i Marrakech, samtliga nära lierade med den efterspanade, antiamerikanske tyske ledaren för organisationen Hydraleaks, vilket knappast av en slump påminner om Wikileaks. Ludwig ska barnvakta Hydraleaks avhoppande advokat, men också bistå i storfisket: infånga Hydraleaks ledare.
”Väster om friheten” är bra, förbluffande bra. En gedigen, driven, intelligent politisk thriller med rötter i kalla kriget. Överraskningar är många, vändningarna härligt tvära. Och författaren har en fin humor, särskilt när han tilldelar bokens olika skurkar distinkt patetiska sätt att formulera sig på. Mycket skoj.
Thomas Engström är en stilsäker berättare som övertygar mig om att den så länge dödförklarade spionromanen har framtiden för sig. Ja, kanske i synnerhet idag när branschen inte kan förenklas till en enbart sovjetamerikansk angelägenhet.
Vem kan man lita på?
Ingen förstås.
Likväl lyckas Thomas Engströms gjuta sådant liv i Ludwig, trots alla hans mindre smickrande sidor - och de är många, otäcka och hemska – att jag gradvis börjar gilla, och nästan lita på, denna allt mer fascinerande gestalt. Som någonstans djupt inom sig döljer ett faktiskt levande om än inte helt friskt hjärta som han själv dödförklarade för decennier sedan. Väntar ivrigt på Ludwigs återkomst.