Dansbandet Lasse Stefanz valde att bara ersätta tre möjliga "s" med ett enda "z".
Kanske ett uttryck för att de aldrig har tillåtit sig att gripas av storhetsvansinne trots sina monstruösa framgångar som landets mest långlivade och populära dansband.
Gänget har bussat sig 270 000 mil på vägarna genom Sverige och Norge under 45 års spelningar på alla tillgängliga dansbanor.
De berättar en mödosam historia med lusten till musiken och publikens kärlek som drivkraft. Från tidigt karriärslit, med knappt bensinpengar i gage, till en lika energislukande men blomstrande affärsrörelse med mångmiljonomsättning en bit in på 1990-talet.
Lasse Stefanz är lika långlivade som sin ständigt nyrekryterade publik. Dansbandet har överlevt musiklivets konjunkturer och Bert Karlssons fula trix på 80-talet. Ett samarbete som vändes till succé när de slickat såren och försonats.
Bandets enda fundering på att lägga av hittar vi i början av 70-talet. Då trängde discot ut den levande musiken och branschen myntade begreppet "Dansbandsdöden".
- Vår jobbigaste tid någonsin. Vi var helt rådvilla och förvirrade, berättar Lasse Sigfridsson som började spela innan hans ens fyllt tonåring.
De gav inte upp och spelslitet fortsatte år efter år med varierande resultat fram till alla tiders monsterhit 1989. Få har missat "De sista ljuva åren" som låg etta på svensktoppen i 65 veckor.
Om detta har Thomas Deutgen skrivit, Lina Haskel fotograferat och Wickholm formgett en hyllningsbok för de närmast sörjande.
Men jag önskar mig något mer och djupare om dansbandssveriges oslagbara veteraner och hårdaste grovarbetare. Jag saknar ett bredare perspektiv från samhället utanför turnébussens fönster för att förstå mer av Sveriges mest långlivade och folkkära musikgenre.