”Hur urvattnad blir en berättelse med tiden? När släpper kopplingen till de som levt före oss”?
Så funderar Veronica, en av huvudpersonerna i Therése Söderlinds nya roman ”Vägen mot Bålberget”. Precis som i sin debutroman ”Norrlands svårmod” rör sig författaren i den norrländska glesbygden hon skildrar med sådan detaljrik precision. Och åter djupborrar hon i en familjehistoria med dess relationer och hemligheter. Denna gång rör sig Therése Söderlind på två plan i sin berättelse; svenskt brunmurrigt 70-tal och några årtionden framåt, samt stormaktstidens 1600-tal med häxprocesser. I nutiden är det Jacke och dottern Veronica, som under en stormig tid i familjens historia förenas kring intresset för vad som en gång hände på Bålberget, då ett antal kvinnor avrättades anklagade för resor till Blåkulla. I dåtiden möter vi Malin som med blotta förskräckelsen undkommer häxdomen och Olof som tvingas vittna mot sin egen mamma.
Så hur är det med Veronicas fråga: När släpper kopplingen till de som levt före oss? Svaret i boken är att kopplingen består och stundtals blir den både en börda och ett stöd för oss. Samma utsatthet kommer igen, samma maktspel och orättvisa mellan könen. Men också samma kraft att inte gå under och att finna mening i livet.
Therese Söderlind har skrivit en ambitiös roman om viljan att överleva, om religionens destruktiva makt, skuld och de komplicerade relationerna mellan generationer. Språket är levande och variationsrikt, också då ett århundrade byts mot ett annat.
På många sätt har denna berättelse drag av en crossover, inte bara som tidsresa, utan också mellan vuxen- och ungdomsroman. Perspektiven växlar ständigt mellan den vuxne och åldringens berättelse och barnets och tonåringens historia. Det är ett projekt som kräver sitt utrymme och boken är på nästan 600 sidor. Låt inte omfånget skrämma dig. ”Vägen mot Bålberget” är en välskriven roman sprängfylld på händelser och relationer och kanske en av årets starkaste berättelser.