En alldeles vanlig dag i Central Park. Tills folk börjar ta livet av sig. Seriesjälvmord. De hoppar ner från tak, skjuter sig med polisrevolvrar, sticker hårnålar i sina egna halsar.
Den första teorin är en gasattack av terrorister. Den överges snabbt. Det handlar om något annat. Men vad?
"The happening" kretsar kring en grupp överlevare som flyr blint från en fiende som de inte vet något om. Men den allra största överlevaren i sammanhanget är regissören/manusförfattaren M Night Shyamalan själv, eller snarare hans karriär.
Shyamalans kurva kan liknas vid en IT-aktie: stekhet 1999 (efter "Sjätte sinnet"), senare bara mindre värd för varje år, varje film. Hans förra, "Lady in the water", var Icon medialab. Att han inte gjorde permanent konkurs med den var ett mirakel.
Men liksom Icons Johan Staël von Holstein har Shyamalan nio liv. "The happening" visar att han fortfarande har några av dem att ta av. Filmen är ett praktexempel på hans främsta förmåga, att låta dåliga saker hända bra människor; han är skicklig på att skildra hur ovisshet blir maktlöshet blir ångest blir skräck.
Tyvärr innehåller filmen också flera exempel på hans oförmågor. Shyamalan är helt enkelt en ganska klumpig regissör som gärna låter viktiga scener och stämningar raseras av en felplacerad replik eller klen personregi. Tänk om han var lika bra på att döda sina darlings som sina rollfigurer. (TT Spektra)