I decennier har Stefan Teleman tillhört förgrundsgestalterna inom den östgötska konsten. Lika länge har han varit vaksamt registrerande i förhållande till olika sorters maktutövare och till den lättledda flockmentalitet som är ett inpräntat signum hos många undersåtar. Teleman är en människa och en konstnär som förmår tänka själv och som inte anser sig behöva basunera ut sina iakttagelser. Han meddelar dem på ett sätt som gör att de får sippra ut i helheten och bli en del av det övergripande konstuttrycket.
Läs mer: Boken som kompletterar utställningen
Ett stillsamt korsdrag råder i utställningsrummet. Stillsamt på ytan. Efterhand lösgör sig undertoner, laddade med varierande grader av dramatik; stöveltramp, hjälmkrönta soldathuvuden mot en flammande fond etcetera. Den här utställningen har tillkommit genom en kombination av kurage och kompetens. Stefan har sällan dragit sig för att sticka ut hakan. Och han gör det inte nu heller, även om civilisationskritiken är insmugen på ett sofistikerat sätt.
Svartmålade förpackningar, ofta av tunn kartong, visar sig signalera på en mängd olika sätt. I sin vänligaste framtoning kan de påminna om stiliserade lampor. Men den synen på saken kräver omvärdering när man upptäcker att ett par av dem är camouflagemålade. Andra mattsvarta figurationer kan exempelvis föra tankarna mot vår civilisations många avtryck i den ekonomiska tillväxtens spår, mot förödd jord och en hänsynslös exploatering av icke förnybara resurser.
Gripen – en kombination av örn och lejon – kan vara en ytterst stridbar symbol/varelse. Den syns eller skymtar fram i ett antal verk, särskilt i två stora målningar på duk och i några schabloner som i sig är konstverk, men som också kan användas för att spreja fram de fragment som slutligen bildar en grip. Dessa Telemans krigiska väsen besitter en furiös kamplust och en potential att förgöra, likt tusen samverkande japanska kaststjärnor.
På några ställen är en sorts motvikter inflikade. Fridsfursten (Jesus) som barn är på ett gammalt oljetryck omgiven av både rovdjur och tamboskap. Alla är ytterst fridsamma. Här finns inte skuggan av en konflikt. Bilden hänger rakt under en schablon där uttrycket bär otvetydiga spår av en rakt motsatt hållning.
Utställningen består av många enskilda delar, men man måste ändå se den som en helhet. Den är helt renons på allt vad inställsamhet heter. Under lång tid framöver kommer den, tillsammans med den som öppnas i Norrköping i höst, att spela en framträdande roll i den regionala konstsfärens kollektiva minnesbank.