Ibland förtjänar obearbetade fotografier att upphöjas till konst. Vanligare är det numera att det sker med fotobaserade bilder som omformats via dataprogram. Men för att uppnå en konstnärlig dignitet, kan det krävas att man är beredd att sätta till avsevärt med tid.
Det har Assi Molin uppenbarligen varit beredd att göra. För att nå fram till ett läge som överensstämmer med intentioner och visioner, har hon ur ”råmaterialet” lyckats vaska fram guldkornen. En del av arbetet med att framställa fotografik fungerar numera även som en sorts terapi. Efter att hon ”gick in i väggen” för några år sedan, bidrar fördjupningen i konsten till att reducera bruset från krav och förväntningar.
Det konsten skänker i det hänseendet kan säkert ha bidragit till att många av hennes bilder uttrycker lugn och harmoni, till exempel via välavvägda färgtoner och vackra och intrikata mönster som smugits in här och där. Men svärtan finns också med, som en påminnelse om existensens varierande realiteter.
Lena Wiklund rör sig obehindrat inom diverse tekniker, mixar och sammanför allt efter infall och behov. Ett verk kan innehålla fem olika tekniker. Kan man, som hon, utföra det rent hantverksmässiga och bibehålla överblicken, kan resultatet utmynna i en mer fullödig bild.
Inslag av broderi förekommer i flera bilder. I verket ”Enkelbeckasinen och spelarna” visar Lena prov på en minutiös och tålmodig hantering av nål och tråd. Uttrycken i hennes bilder varierar, men de bygger som regel på en form av stillsamt berättande, på hågkomster och band bakåt i tiden. Alla hennes verk är utförda med omsorg och känsla för balans och komposition.