Teater som vill störa

Rolf Skoglund och Ann Petrén i "Hamletmaskinen" på Stockholms stadsteater. 
Foto:Petra Hellberg

Rolf Skoglund och Ann Petrén i "Hamletmaskinen" på Stockholms stadsteater. Foto:Petra Hellberg

Foto:

Kultur och Nöje2013-04-30 06:41

Den tyske dramatikern Heiner Müller (1929–1995) är en av vår tids stora, belönad med en rad priser för verk som är både uppfordrande och upprörande. Men i DDR där han verkade kunde flera av hans pjäser varken spelas eller tryckas.

På 70-talet tog han alltmer avstånd från traditionell teater. Det mest kända exemplet på ett sådant postdramatiskt stycke är ”Hamletmaskinen” från 1977. En av milstolparna i teaterhistorien som man sällan får tillfälle att se på svenska scener. Men Stockholms stadsteater med sin något-för-alla-repertoar vågar språnget.

Drabbande giltig

För en utmaning är det att iscensätta denna vilda text – i bokform inte mer än nio sidor men explosivt laddat i varje mening. Och fylld av referenser till litteratur och filosofi samt citat ur Müllers egna texter.

Tillräckligt som varudeklaration må vara: Müller vill störa, inte tilltala. Han undersöker det onda, ideologiers kollaps, vår tids terror med en giltighet som tycks mig än mer drabbande än den kunde vara på 70-talet.

Nina Holst, relativt oprövad i större sammanhang, har anförtrotts regin och på scenen står två skådespelare kallade Hamletframställaren och Ofelia: Ann Petrén och Rolf Skoglund. Replikerna är inte knutna till någondera ”rollen”. Den ena bryter sömlöst in i den andras ordflöde, och spelet är distanserat snarare än stiliserat.

Ständigt videoflimmer

Jag har ingen annan uppsättning av ”Hamletmaskinen” att jämföra med men kan se både förtjänster och svagheter i den här versionen. I ett olyckligt avseende är den överarbetad. Det gäller användningen av videoinslag – en hel armé av monitorer är uppstaplade på scenen och där flimrar bilder ur den grymhetens teater som är verkligheten förbi. Bland annat klipp ur tolv filmer!

Arrangemanget förstärker visserligen scenen ”Kvinnans Europa”, om förnedrade kvinnokroppar och förtryckta kvinnosjälar, men förtar något av poesin i texten. Att ”Scherzo” är den mest svårlösta scenen bevisas. Och varför förekommer Horatio i form av en nallebjörn?

Det dagliga äcklet

Skruvarna dras obönhörligt åt i ”Pest i Buda”. Müllers första idéer till ”Hamletmaskinen” hade sin upprinnelse i det brutalt nedslagna upproret i Budapest 1956. Men med utbytbara namn och platser upprepar sig historien: monument faller, uppror möts med våld, förhoppningar grusas.

Här slår Müller och föreställningen hårt mot den rika världens sjukor. Våra äckelomgärdade privilegier, konsumtionskriget, alla lögner, likgiltigheten: ”Någonstans mosas kroppar sönder för att jag ska kunna bo i min skit”.

Nog känns ”Hamletmaskinen” i mellangärdet.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!