Tätt med porträtt på museet

Med den här utställningen formas ett konstnärligt alternativ till museets stora modeutställning i Westmanhallen. Fint att intendenten Stefan Hammenbeck här har satsat ordenligt för att fånga upp alla väsentliga porträtt i museets samlingar, och dessutom i programmet gett oss många nya perspektiv på hur vi ska uppfatta porträttens innebörd och tolkning.

Utöver de värden som ett porträtt eller ett självporträtt kan gestalta, av ursprung, identitet och karaktär - så ger de samtidigt ett viktigt utsnitt av olika tideskeenden i vår samtidshistoria.

Här finns exempel på de fotorealistiska avporträtteringar, som intill i dag pryder våra kommunhus, men i än högre grad en spännande samling av självporträtt, med betydligt mera konstnärliga värden. Vilken uppsjö av personligheter som det är svårt välja bland!

Bland klassikerna tilltalas jag särskilt av Knut Anders porträtt av "Flickorna Holm" från sekelskiftet och Birger Ljungqvists självporträtt från 1936.

Från senare tid är Pär Thorells porträtt av den unge Lollo Holmqvist en vital personskildring, liksom Sif Key Åbergs livgivande självporträtt i äppelträdgården.

Sedan är naturligtvis Hans Hermanssons expressivt, självbeaktande porträtt en krydda i utställningen, och särskilt starkt känner jag också för Bertil Anderssons både skärpta och utlämnade tillvaro i 1950-talets Linköping.

Men porträtt behöver ju inte bara vara realistiskt avbildande, utan de kan ju också återge karaktärer på annat sätt. Här finns i dessa fria uttryck bland annat verk med Erling Johanssons expressiva målning och i Vide Janssons trärelief "Porträtt av Herbert Tingsten".

I skulpturavdelningen fastnar jag också för en variant av självporträtt med Evert Lindfors "Fötter". Visst kan självporträtten utsträcka sig till hela vårt väsen!

Jag kan bara rekommendera den här utställningen med ett 70-tal spännande porträttörer från tidiga 1800-talet och till i dag.