Såg "Äta sova dö" på Filmstaden i Linköping i måndags. Den är ju tillbaka nu efter guldbaggehyllningarna, visserligen bara på eftermiddagstider, men det är bra ändå. När vi var på filmen var det faktiskt nästan fullt. Och det var alltså måndag eftermiddag kl 14.30.
Samtidigt ägnar jag kvällarna åt min julklappsbok "Sverige forever in my heart" av Motalasonen Niklas Orrenius. Det är Niklas tredje bok med samlade reportagetexter och den finns nu i pocket.
Vet ni, det är en film och en bok som verkligen piggar upp.
Och de hänger liksom ihop.
Om jag börjar med Niklas Orrenius, en gång kollega till mig här på Corren som tyvärr drog vidare till Malmö och Sydsvenskan där han blev långskrivande stjärnreporter (numera skriver han för Expressen). En sådan som verkligen TRÄFFAR människor och talar med dem. Han viker inte och bangar inte. Han frågar vidare, dömer inte, låter människor vara som de är, med alla komplikationer.
När många av oss andra journalister lider av svårartad beröringsskräck gällande sverigedemokrater, då åker Niklas till Södertälje och träffar Nader Helawi som värvar medlemmar till Sverigedemokraterna för att han hatar homovigslar. Samtidigt jobbar han i Farr, Flyktinggruppernas asylkomitéernas riksråd.
Och det tar Jimmie Åkesson förstås starkt avstånd från. Farr står för allt SD ogillar. På Ung svensks sajt kommer snart kommentarer som "Är inte Sverigedemokraterna ett parti för svenskar av svenskar?" och "De har absolut inget här att göra" om Nader och andra kristna invandrare från Mellanöstern.
Just så absurt kan det vara.
Och reporter Orrenius skildrar det lugnt, envetet och utan överdrivna mediedramatiska poänger. Här finns inga "VINNARE" och "FÖRLORARE", hjältar eller skurkar. Bara vanliga människor som tar en rök och spelar Jack Vegas.
Gabriela Pichlers film "Äta sova dö" har redan hyllats i alla tonarter. Jag håller med. Vanliga människor, med 20-åriga Rasa i centrum, blir av med jobbet på grönsaksfabriken i skånska Bjuv. Skådespelarna agerar så trovärdigt att det känns som en dokumentär, men det är det förstås inte. Scenerna med den skitpratande jobbcoachen och den öde macken, där ungdomarna småbråkar med utbölingen göteborgaren, är underbara. Liksom fabriken, hemmet, tivolit.
Och det konstigaste av allt. När Rasa super till med en massa flinande karlar– då händer inget mer. Inga övergrepp. Inga mord. Vad nu då, i en spelfilm? Där ska väl allt gå över styr för att publiken inte ska tappa intresset. Nejdå, de festar bara och karlarna är som folk är mest, precis som Rasa.
Kommer att tänka på Ulf Malmros film "Smala Sussie" från 2003, en av mina absoluta favoriter. Det är samma miljöer på en helt annan planet än Stureplan och New York.
Men när Malmros drar upp den absurda humorn på högvarv, jobbar "Äta sova dö" på ett helt annat sätt, utan tokroligheter. Med snyggt, lite poetiskt foto och ett rakt berättande. Nära. Trovärdigt. Med gott humör och aldrig tråkigt, om ni trodde det.
Det är det som är så stort med både "Äta sova dö" och Niklas Orrenius reportage – de skildrar Sverige i dag. Med öppet hjärta.