Tänk till innan du tycker till

När en traditionell journalist upptäcker något som hon blir upprörd över så går hon till botten med problemet, belyser det från flera håll och skriver ett djuplodande reportage som ökar förståelsen för hur missförhållanden och orättvisor kan uppstå.

När en modern åsiktsjournalist blir provocerad så kastar han sig över Twitter, skriver ett par korta, fördömande rader och blir retweetad av tio andra som är lika angelägna om att positionera sig. Sedan skriver han en raljant, underhållande och engagerande krönika full av starka känslor men få åsiktsnyanser, och hans text sprider sig på en löpeld på sociala medier och lockar till ”likes”.

Den gamla, tidskrävande, grävande, dyra och högtidliga formen av journalistik finns fortfarande kvar och hyllas som ett ideal, inte minst av oss i branschen. Men det är det snabba tyckandets journalistik som väcker mest uppseende och vinner mest mark.

Som webbinriktad journalist ser jag det dagligen, hur det hårdvinklade tyckandet hela tiden når flest läsare och blir mest delat, samtidigt som mer utredande och balanserade texter ofta hamnar under radarn.

Ju närmare EU- och riksdagsvalet vi kommer desto hårdare kommer kampen att bli om hur samtiden ska förstås och beskrivas. I det läget är det viktigt att inte låta sig dras med i skenbart tydliga twitterstormar, kategoriska fördömanden eller ren hatpropaganda.

Vad det här landet behöver just nu är faktiskt inte mer polemik, polarisering och pajkastning utan eftertanke och balans. Att uttrycka sig tvärsäkert är ett billigt och många gånger underhållande sätt att plocka poäng. Men de som verkligen imponerar är de som kan konsten att hålla flera tankar i huvudet samtidigt, utan att förlora stringensen.

Annars får vi en medievärld som liknar den vi hade för 100 år sedan, i så motto att de flesta av dåtidens tidningar startades, drevs och fungerade som politiska kamporgan. Den professionalisering och demokratisering av journalistiken som sedan skedde under 1900-talet, med opartiskhet, oberoende och allsidighet som kungsord, riskerar i värsta fall bara att bli en parentes.

TV4:s beslut nyligen att släcka ned all lokaljournalistik var förmodligen affärsmässigt klokt, men ett stort bakslag för journalistiken. Medan det vildvuxna tyckandet regerar på nätet så behöver vi fler professionella journalister som förmår hålla huvudet kallt, ge sig ut bland folk och granska skeenden som rör människors vardag.

Mardrömmen är annars ett land fullt av åsiktskorrumperade tangentbordstyckare som tvärsäkert raljerar för en redan frälst publik, allt medan åsiktslägren glider längre och längre ifrån varandra, med oförsonlighet och eskalerande aggressivitet som följd.

Det är inget fel på flammande appeller, tydliga avståndstaganden och politisk glöd. Men det är sällan gaphalsarna som bidrar med de mest konstruktiva lösningarna.

Tänk om supervalåret kunde bli ett år präglat av reflektion, rim och reson. Det vore en nåd att stilla bedja om.

Björn Lövenlid är reporter på Upsala Nya Tidning. Skriver mediekrönikan en gång i månaden.