Tages toner blir svåra att toppa

Linköping

Det är en verklig kulturgärning som arrangerande Tage Danielssons vänner och Håkan Bäcks ensemble gör. Linköpings store, ödmjuke son Tage Danielsson må ha skapat klassiska verk med humor, finess, burlesk bondkomik och politisk udd. Men allt glöms. Och det går fort. Håkan Bäck berättar när han nyligen besökte Berns i Stockholm, helig mark för Hasseåtage-fans, och frågade bartendern var de två gudarna hade haft scenen.

– Hasseåvem? sa killen, han hade ingen aning om vilka det var ens. Det går på en generation bara, suckar Håkan.

Men i Gamla Linköping lever Tage Danielssons texter varje sommar sedan sex år. Okej, publiken hör i första hand till åldrarna som känner igen och minns. Men även min 25-årige son var nöjd, fast det mesta var nytt i hans öron.

Bakom oss i den fullsatta trädgården satt en rad seniorer som verkade känna igen, och gilla, det mesta.

– Det är en tradition för oss, sa Kenneth Bjureby, vi går varje år. Tage, det är en fantastisk guldreserv som vi har.

– I år var det flera mindre kända sånger, det tyckte jag om, sa hustru Kerstin, och vilket tillskott de nya sångarna är. Även om alla har väldigt bra röster.

– Det var lysande, sken vännen Bengt Assarsson, man blir tårögd. Jag kommer att vara lycklig i flera timmar efter det här.

Årets revy "Tage i toner" bygger nästan helt på sånger. Bara två monologer finns med, och inga sketcher. Det var därför Håkan Bäck och Ragnar Dahlberg sökte fler sångare till årets ensemble.

– Jag tänkte att Lana och Dennis nästan är för bra sångare för att vilja vara med här, berättar Håkan efter föreställningen, men när jag frågade så svarade båda ja direkt.

– Jag har varit ett Hasseåtage-fan hela livet, hojtar Dennis från de provisorska logerna på utedasset bakom scenen, och musiken, det är ju sådant jag sjunger annars när jag sjunger jazz.

– Inte jag, erkänner Lana, för mig är det nyheter, positiva nyheter.

– Men mina föräldrar lyssnade sönder Hassåtage-skivorna så jag kunde alla monologerna utantill innan vi ens började med det här, ropar Jessica Ericsson på väg till bilen med scenkläderna över axeln.

Ragnar Dahlberg är fortfarande i kalsongerna när han tittar ut från sin "loge". Det är han som håller ihop föreställningen och berättar om Tage. Inte heller bangar han för att göra Lena Nymans absurt roliga monolog "Stadslollan" iklädd kjol, ful peruk och med äkta söderdialekt. Riktigt bra är det och med stort bifall från publiken.

Andra höjdpunkter är Dennis Östryd i "Helmer Bryds inställsamma visa", Håkan Bäck i "pastor Jansson"-monologen och Jessica Erisson och Lana Brunell i "Att angöra en brygga".

Vi har egentligen bara ett bekymmer när en och en halv timme gått. Hur ska de kunna toppa detta till nästa år?