Precis som det äkta paret i ”This is 40” så fyller jag fyrtio i år men trots det är det här inte en film som talar till mig. Till stor del beror det på att filmens regissör och manusförfattare, Judd Apatow, i allt för hög grad fokuserar på tråkiga stereotyper om män och kvinnor istället för att försöka roa om könsöverskridande livsinsikter. Det mesta i filmen är tafatta plattityder, lika subtila som kvällstidningsrubriker. ”This is 40” är inte riktigt lika enkelspårig som föregångaren ”På smällen”, där vi först träffade Pete och Debbie, men inte heller lika underhållande.
Är slarvdum
Framför allt är filmen vad jag skulle vilja kalla ”slarvdum” och tar inte sitt berättande på allvar. Det gäller exempelvis beskrivningen av Petes så kallade karriär. Han driver ett eget skivbolag men verkar ha noll förståelse för branschen. Inte på ett roligt sätt, bara menlöst; så varför ens engagera oss i hans problem?(Dessutom slösar Apatow bort en potentiellt briljant biroll genom att enbart ge Lena ”Girls” Dunham en pytteroll som skivbolagsassistent.)
Jag vet inte om ”This is 40” är självbiografisk men det är i alla fall Apatows fru och barn som spelar Petes familj i filmen, så kanske är Paul Rudd en version av Apatow själv. Nu verkar det inte göra så stor skillnad, familjebanden har inte alstrat något genuint eller unikt.
Varm humor
Och tyvärr måste jag nog tillstå att Apatow-barnen vid sidan av lite charm inte är de bästa barnskådisar jag har sett.
Filmens underhållsvärde finns istället hos Petes och Debbies respektive fäder. Birollsinnehavarna Albert Brooks och John Lithgow sprider såväl varm humor, trasiga livserfarenheter och blodkokande irritation i varje scen. Precis så som ”This is 40” borde ha varit som helhet. Kanske borde Apatow gjort ”This is 65” istället.