Åsa Christoffersson: Tack för påminnelsen, Christer Åqvist!

KGB-källaren i Vilnius väckte många reaktioner i mejl och på sociala medier. Det gläder mig, vi som var där blev alla skakade in i märgen. Så bra också att Vilnius stad sparat källaren. Enligt uppgift ska det bara finnas den här och en liknande i Budapest kvar.

Många skrev saker som "så förskräckligt att det varit så tyst om detta" eller "din artikel behövs, folk glömmer, och genom den glömskan kan nya diktaturplantor slå rot."

En mormor/farmor tycker att jag borde berätta om detta i skolorna och skriver: "Upptäckte så lite vi pratar om allt som hänt på den sidan Östersjön. Jag har fyra barnbarn mellan 18 och 13 år och alla vet ganska mycket om nazismen och Hitler, men vi pratar sällan om vad som hände i Sovjet."

Tack för det förtroendet, men jag är säker på att det finns andra, kanske invandrade litauer, som verkligen är experter och kan göra det med stor trovärdighet. Och visst vore det bra!

Men alla läsare var inte lika nöjda.

En man gillar inte att jag använt ordet "småaktig" om miljön i källaren. Han skriver: "Om man inte har en aning om vad ett ord betyder skall man väl inte använda det bara för att det låter som att det skulle kunna passa. Det finns väl en ordbok på redaktionen? Man blir så trött."

Ja, ursäkta, försökte använda det litterära stilgreppet besjälning bara...

Ett telefonsamtal grep mig. Det kom från en östgöte som växt upp i Sovjet. Hen var uppriktigt ledsen och fann krönikan kränkande mot Vladimir Putin och hela det gamla Sovjet och nuvarande Ryssland. Att komma in på KGB-utbildningen var mycket, mycket svårt, framhöll hen (och det skriver också Mascha Gessen i sin Putinbok "Mannen utan ansikte"). Många KGB-officerare som hen kände var mycket fina människor, bildade och vänliga, och det är väl inte fel att vilja försvara sitt land, sa hen.

Och nu talar hela Väst illa om Ryssland och Putin, medan USA inte får någon kritik, menade hen.

Jag håller inte med. Men jag hörde läsarens förtvivlan. Och vi måste akta oss för att bygga upp motsättningar mellan människor, hur illa vi än tycker om rysknationalistisk aggression, Putins hemska gay-fientliga lagar och skrämmande brist på pressfrihet.

Christer Åqvist i Linköping, T1-officeren som blev internationell hjälparbetare i Röda Korset i 25 år fram till sin pensionering, mejlade om egna upplevelser.

"Jag läste med blandade känslor. Förstår så väl hur du känner. Kommer själv glasklart ihåg mitt första möte med ondskan i dess vidrigaste form i Idi Amins Uganda.

Året var 1979. Amin var just besegrad och hade fegt flytt sitt totalt raserade land och dess befolkning. Besökte hans fruktade fängelse i Kampala, tomt på människor, men stanken efter alla som mördats och torterats där fanns kvar. Samma sak i Liberia, Somalia, Rwanda. Spåren och lukten av skräck, förruttnelse och död.

Mötte människor i fängelse, överfulla sådana i Kigali, som såg helt vanliga ut. Alla var mördare som deltagit i folkmordet, men alla verkade helt normala. Barn som tvingats ut i krig som barnsoldater, unga ”mördare” som tvingats delta i ondskans tjänst. Hur mår dom i dag, dom som överlevt? Hur mår alla offer för pågående terror i Syrien?

Orkar vi försöka förstå eller bry oss?"

Tack för den påminnelsen, Christer!