Vet ni hur ovanligt det är med filmer som både skrivs och regisseras av kvinnor? När det dessutom är samma kvinna som gör båda sakerna och spelar huvudrollen är det något unikt. Det här säger jag inte för att det i sig gör "2 dagar i Paris" bättre, snarare för att påminna om hur kvävande filmvärlden kan vara. Och hur skönt det är när någon släpper in syre och hopp om förbättring.
Julie Delpy är en stor stjärna i Frankrike, men den internationella publiken lärde känna henne i Richard Linklaters "Bara en natt", en romantisk ungdomsfavorit om en kort tågluffsromans, och dess fina uppföljare "Bara en dag". På många sätt är Delpys film en replik - den korta tidsrymden, stadens roll, småpratandet. Men "2 dagar i Paris" handlar inte bara om två dagar utan om ett helt förhållande. På Woody Allenskt manér tar Delpy med oss in i minsta sovrumsgräl, komplett med fåniga neuroser och svartbågade glasögon. Fast det är ju så klart mest hon som får vara Woody Allen.
Fotografen Marion bor i New York men har tagit med sin amerikanske pojkvän Jack till Paris för att träffa sina föräldrar. Kulturkrocken är total när pappa konstnär pratar sex och försöker förhöra pojkvännen på franska författare, när Marions ex dyker upp överallt med flörtiga blickar och kindpussar. Taxichaufför efter taxichaufför visar sig vara riktiga fascistsvin - Julie Delpy är inte nådig mot sitt gamla hemland.
Tuppfäktningen mellan Marion och Jack, mellan Frankrike och USA lockar till stora skratt. Men Delpy lyckas också skapa verklig sympati för huvudpersonerna och deras försök att hålla ihop när allt verkar rasa samman i världens mest romantiska stad. "2 dagar i Paris" har sina svaga stunder och lösa trådar men ingen annan film har gjort mig så upprymd i år.