De här målningarna är sammanfogade av två eller tre dukar, så att orgelbundna ytor uppstår. I vissa verk spänner samma motiv över hela arrangemanget, i andra har varje duk en mer separat karaktär. Måleriet är tämligen säreget, men dock besläktat med det andra nutida konstnärer producerar.
De scenarier Dejarv vill åskådliggöra är ofta lösa i konturerna, som hämtade lite varstans ifrån och inlemmade i samma geometriska begränsning. I alla bilder finns föreställande inslag, men de förmedlar för det mesta ingen enhetlig berättelse. Det är snarare som om alla detaljer och symboler är fästa på duken för att gestalta ett konstnärligt dokument, en balansakt.
En rad till synes lösryckta figurationer, som i andra sammanhang hade uppfattats som mer eller mindre oförenliga, har här matats in i situationer där de tvingas ta hänsyn till varandra och även försöka dra åt ett gemensamt håll. Dejarv tar sig också friheten att lägga in sentensartade meningar, som till exempel: ".....You know this echo yes? - Yes this echo I know." Som så ofta i liknande fall, blir det som om konstnären pekar ut den öppning betraktaren bör använda sig av.
Färgbehandlingen i sig är av ett utvecklat slag. I den här utställningen kommer den till sin rätt på flera olika sätt och bidrar till effekter som förhöjer totalintrycket.