Innan frosten
Regi: Kjell-Åke Andersson
Manus: Pelle Berglund & Stefan Ahnhem efter Henning Mankells bok med samma namn
I rollerna: Krister Henriksson, Johanna Sällström, Ola Rapace
Speltid: 1 tim 32 min
Censur: Från 15 år
Filmstaden i Linköping
DET ÄR lite knepigt med kommissarier på film. För mig är Carl-Gustaf Lindstedt liktydig med Martin Beck. Trots att han bara var med i en enda Beck-film, "Mannen på taket". Det spelar ingen roll hur många dussinrullar Gösta Ekman eller Peter Haber spelar in. Tänker jag "Martin Beck" framkallas Carl-Gustafs fårade ansikte på näthinnan.
På samma sätt är Rolf Lassgård Kurt Wallander. Skit samma att Krister Henriksson i sina bästa stunder är en av våra bästa skådespelare, nu när han tar över som Wallander tror man bara inte på honom. Och det beror inte bara på vanans makt.
Jag tror inte på Henriksson när han oroar sig som pappa, när han leder förundersökningen på fältet eller när han agerar actionhjälte på slutet. Det är bara för nedtonat och bleksiktigt. "Innan frosten" är långt ifrån Henning Mankells bästa roman och filmen lyfter heller aldrig. Den känns som en standardfilm gjord för TV4 som helt i onödan tar omvägen förbi Filmstaden.
Dialogen faller platt, vilket förvånar när normalt så säkra skådisar som Henriksson och Johanna Sällström har de bärande rollerna. Sällström spelar Wallanders försummade dotter Linda, som nu har -- surprise, surprise -- blivit polis och -- surprise igen -- fått anställning på samma polisstation som pappsen.
Båda verkar så upptagna av sin misskötta pappa--dotter-relation att de inte har någon riktig energi över till det polisiära. Men filmen visar ingen ambition att utveckla temat "frånvarande pappor" eller att på allvar analysera den kristna-höger-fundamentalism som här leder till de bisarra mordfallen.
En thriller utan spänning, en polisfilm utan socialt engagemang, en dialog utan trovärdighet och en filmtitel utan mening (om man inte läst boken); det är en dyster men rättvis sammanfattning.
Några plusfaktorer räddar filmen från totalt haveri. Inledningen med de flygande brinnande svanarna är lika otäck som snygg. Ola Rapaces utstrålning går fram även när han spelar så nedtonad som här och ... tja, det är alltid trevligt att se panoramabilder från det intagande sydskånska landskapet.