Nu när LHC-säsongen är över är det riktigt inspirerande att höra talas om andra värvningar. Helt andra.
Nämligen att Sven Wollter kommer till Östgötateatern och spelar "Swedenhielms" våren 2014.
Det kallar jag guldvärvning!
Riktigt bra jobbat, särskilt nu mitt i teaterns nya (eller fortgående) ekonomiska kris.
Sven Wollter fyller 80 nästa vår och vill avsluta sin karriär där han började, har han själv sagt.
Han fick sitt första riktiga skådespelarjobb som 27-åring på Östgötateatern, eller Norrköpings stadsteater som den hette då, när legendariske John Zacharias var chef.
Unge Sven jobbade på stadsteatern 1961 till 1964 och under de åren gav Zacharias honom chansen att göra en rad roller. Det stärkte honom (berättade han i Radio Östergötland i veckan) och gav den skjuts i scentrygghet och erfarenhet som han behövde.
Sen bar det iväg, rakt in i svenska folkets hjärtan via tv-serier som "Hemsöborna" 1966 där han spelade Gusten och "Raskens" 1976.
Såg Sven Wollter som Fröding på Sagateatern i Linköping våren 2011. En upplevelse man aldrig glömmer. Vilken scennärvaro, vilken "kropp" på scenen. Visst, Fröding lät väldigt mycket som Sven Wollter, om ni förstår vad jag menar, ändå var han trovärdig i sin nattskjorta och förhäxande rakt igenom. Det tyckte nog alla i den smällvarma, proppfulla lilla salongen där arrangörsföreningen Karil (som Riksteaterföreningen i Linköping heter) alltid gör ett väldigt gott jobb.
Var förresten där i onsdags då Jonas Hassen Khemiris "Jag ringer mina bröder" spelades. Även då inför en fullsatt salong. Det som var extra roligt var att publiken var så ung, annars är det ju vi medelålders och pensionärer som bär upp kulturlivet i de flesta sammanhang. Men Jonas Hassen Khemiri går hem hos unga vuxna, det var tydligt, de fyra duktiga skådespelarna möttes av jubel. Jag tyckte också pjäsen var bra, oerhört intressant och samtida. Men hos de unga väckte den stormande applåder och inropningar. Härligt.
Vi var några stolta kulturtanter, ja man ska vara stolt som kulturtant, som inte kunde låta bli att jämföra med Strindbergs "Pelikanen", också den ett kammarspel med fyra roller, som nu spelas på Östgötateatern. Den går parallellt med musikalen "Familjen Addams" som verkligen är en stor och välförtjänt succé.
Men "Pelikanen"... Neej, vilken konstig Strindbergsk kvinnohatarsoppa. Vi gick fyra kvinnor tillsammans, efteråt bara tittade vi på varandra och skakade på huvudena. Varför? Vad menade Strindberg och varför alls spela den?
Tacka vet jag Jonas Hassen Khemeri, hans pjäs har något att säga som berör oss människor i Sverige i dag.
Apropå Östgötatearn. Läste ni teaterstyrelsens debattartikel i Corren i går. Staten måste skjuta till de två miljoner som fattas, och ta sitt ansvar för den viktiga kulturen, en stad behöver sin kultur, menade alla de tretton ledamöterna. Från Allianspartierna så väl som från V och S. Bra! Även om jag ibland kritiserat Östgöteatern håller jag helt med om det. Ska vi ha bra kultur och bra livskvalitet så måste det få kosta.
Fel uppgiftI den första versionen av krönikan här på corren.se och den i papperstidningen 13/4 skrev jag felaktigt att Sven Wollter och "Swedenhielms" inte ska spelas i Linköping. Det beror på att det var den uppgift jag fick av Östgötateaterns presskontakt, både på telefon och per mejl. Tänkte att det var bäst att dubbelkolla eftersom det verkade så konstigt... Så här skrev informationschefen: "Han kommer tyvärr inte till Linköping. Förmodligen avrundar han sin skådepelarkarriär här i Norrköping i och med Swedenhielms."
Nu har pjäsens regissör Pontus Plaenge (f ö den som värvade Wollter) hört av sig och meddelar att pjäsen visserligen först spelas i Norrköping våren 2014, men att den sedan på vanligt sätt flyttar över till Linköping hösten 2014. Informationschefen var alltså felinformerad. Tack för det beskedet!