Det är märkligt hur minnet av barndomens somrar förändras genom åren. Hur de sakta men säkert får ett idylliskt ansikte där solen alltid skiner, badvattnet är lagom svalkande, fisken alltid nappar och varenda långskott går in i krysset. Det är som om alla de där regndagarna och snedträffarna inte får plats i minnet längre, de är helt enkelt inte värda att komma ihåg. Det blir bara solskenssomrar kvar. Somrar av lycka där kvällarna alltid slutar med "Kullamannen" på tv.
Vissa bilder bär vi med oss hela livet. Det kan vara livsavgörande ögonblick, det kan vara banala iakttagelser, det kan vara självupplevt eller kanske konstverk och iscensatta fantasier. Jag ska inte säga att det var något livsavgörande ögonblick men det sitter där stämplat på insidan av ögonlocken: svartvit högsommar, en koja i skogen med ett titthål och inne på golvet en bunden fru Werner. Det är en av barndomens allra tydligaste tv-bilder. Jag var ung, solbränd och sådär härligt skräckslagen. "Kullamannen" har satt sina spår. Framför allt var den ett första bevis för hur en bra thriller ska kännas i hela kroppen.
När jag nu ser om den på en nyutkommen dvd-utgåva är det som om somrarna kommer tillbaka, alltihop, solskenet och mysskräcken. Därför är det svårt att se det här som bara tv, det är en viktig del av min uppväxt.
Leif Krantz klassiska tv-serie är Hitchcock för barn iscensatt bland klipporna på den skånska kusten. Det är en idyll som plötsligt vimlar av hemliga agenter och spioner, och mitt i hela äventyret en barnaskara på sommarlov. Det är en våt dröm för alla unga äventyrsromantiker.
Visst går det att nu, med vuxna ögon, se igenom vissa enkla lösningar. Visst känns en del gammalt och en del repliker för putslustiga för sitt eget bästa. Men på det stora hela, från det knivskarpa fotot till de mystiska karaktärerna har "Kullamannen" åldrats med värdighet. Här finns allt som behövs för att trollbinda nya generationer genom de sju avsnitten.
Ett par år senare la Leif Krantz ett nytt Hitchcock-nät över en svensk idyll. Den här gången i ett insnöat Bergslagen. Guldfeber drabbar en liten by när 9-åriga Staffan hittar en guldklimp i den nedlagda gruvan. Återigen är det en barnaskara som hamnar mitt i ett tjuv- och rackarspel. Ett spel sådär lagom spöklikt och stämningsfullt för att skrämma och roa publiken på samma gång.
Kråkguldets historia är inte riktigt lika stark som Kullamannens men de kusliga stämningarna runt den öde gruvlaven och i de kråkkraxande skogarna är magisk. Leif Krantz visste definitivt hur man naglar fast barnen i soffan med en kudde i famnen.
MATTIAS AHLÉN