Det finns många parallella världar vid sidan av vår egen. I en av dem går människornas själar bredvid deras kroppar i djurgestalt. Här finns magiska guldkompasser, isbjörnar i rustning och maskiner som kan skära bort barnens själar/djur.
Bara två saker är desamma som hos oss; även i den parallella världen finns maskiner som kan skära bort Nicole Kidmans rynkor och även i den världen frodas gamla hederliga brittiska fördomar. Så ryssarna har pälsmössa, yviga skägg och kroksablar. Vi nordbor är trollkunniga och snöiga, amerikanerna är cowboys och "zyjenarna" (den parallella världen saknar maskin för stavningskontroll) är förföljda men hjärtegoda. Britterna, med sina gröna kullar och dragiga internatskolor, är normen. Och alla talar engelska.
"Guldkompassen" bygger på den första av den Astrid Lindgren-prisbelönade författaren Philip Pullmans tre böcker om "Den mörka materian". Den är årets "Narnia", och har du något av följande föremål hemma - riddarsvärd, lärfthätta, eller plansch på Aragorn - kommer du att se det här och gilla det. Inte minst för specialeffekterna, de bästa i genren sedan "Ringen". När en pratande iller hoppar ner från ett bord, förvandlas till kolibri och flyger iväg letar du desperat men förgäves efter minska spricka, minsta svaghet i animationen.
Tempot är dessutom ovanligt högt, svackorna få och spänningsmomenten kommer tätt och effektivt. Årets äventyrsjulfilm? Tja, Arn är tvungen att dra ett väldigt långt svärd för att matcha det här.
Till slut ett ord av varning till den kristna publiken. "Guldkompassen" har anklagats för att vara en attack på kyrkan i allmänhet och katolicismen i synnerhet. Det är den också. (TT Spektra)
Erik Helmerson