Hindenburg. Tyskt luftskepp, det största som någonsin byggts: 245 meter långt, 41 meter i diameter. Volym: cirka 200 000 kubikmeter (vätgas). Gjorde sin jungfrufärd 1936 och korsade samma år Atlanten på rekordtid. Störtade i marken i ett kraftigt eldhav 6 maj 1937 utanför New York.
Av de 97 ombordvarande omkom 35.
Det är en luftens Titanic som hovrar över titeln på Susanna Lundins debutroman "Hindenburg". Med sina 226 gram, 12 gånger 17 cm och 152 luftiga (!) sidor är boken raka motsatsen i storlek. I gengäld uppvisar den immateriella kvaliteter som, enligt skönlitteraturens fantastiska lagar, upphäver alla faktajämförelser och precisa överensstämmelser.
Handling? Ja, men fragmenterad. Om Prickly Pear (antagligen från Los Angeles), och den ordnings- och sanningstörstande Bertil och hans torp, för övrigt döpt till Hindenburg - "eftersom luftskeppet ? kraschade just på denna plats" och delarna som fanns kvar begravde han i trädgården, så att rötterna blev "del av historien och pionerna luktade sött och vemodigt".
Ja, så var det kanske.
I vilket fall har Prickly Pear och Bertil en relation, troligen på gränsen till sammanbrott. För nog är "Hindenburg" (också) en roman om kärlek. Om att blotta sitt hjärta, dö och börja om. Bli till på nytt. Någon annanstans, i en annan tid, i en annan dröm.
Ur den nordiskt skogiga torpmarken har på sistone lava börjat tränga upp; jorden - liksom förhållandet, och luftskeppet en gång - är på väg att gå under. Bertil skriver loggbok och prövar Prickly Pears förmåga att urskilja dofter; "det är luktsinnet som gör människa till människa" säger han, och snart är allting för sent. Men ännu lever växterna: vitsipporna, näckrosorna, flugblomstren, liljekonvaljen, tidlösan.
Långt in i skogen finns ett övergivet järnvägsspår, som inte längre leder någonstans, och Prickly Pear återkallar tiden då hon fann sitt nya människoskinn och lämnade Kalifornien, cikadorna och den torra jorden för alltid.
Ja, kanske var det så.
"Hindenburg" är en sällsam läsupplevelse. Vacker och kryptisk, försedd med en helt egen metaforisk aerodynamik. Och jag låter mig ryckas med, av den surreala drömlogiken, den pre- och postapokalyptiska stämningen, urberättelserna och de undersköna poetiska omtagningarna.
Gör jag motstånd, och börjar leta efter en mer narrativ linje, då försvinner något väsentligt. Som jag inte vill gå miste om.
Jag vet inte alltid var jag befinner mig, eller eventuellt förväntas se, och tar ofta hjälp av min (ostyrigt bedrägliga) intuition. Texten ger mig den tillåtelsen. Att bara vara just där, ingen annanstans.
Vätgasfyllda Hindenburg leviterade pompöst - och gick under. Susanna Lundins skapelse gör ingetdera. Den hör till de jordiska överlevarna.