Östgötateaterns nya föreställning Nån sorts lugn före stormen, i regi av rutinerade Johan Huldt, spelas i Norrköping i teaterns kafé. Ett klokt val, den här sortens pjäs gynnas bara av den avslappnade stämning som uppstår när publiken sitter vid bord med någonting att dricka. Det är en svart komedi skriven av Theresia Walser, en av Tysklands mest framstående dramatiker som spelas över hela Europa och nu börjar bli upptäckt även i Sverige.
Pjäsen tillhör en kategori teatertexter som blivit allt populärare på senare år: metateater. Alltså teater om teater. Och liksom ofta när det gäller detta slags dramatik blir det också en skådespelarnas fest. Det finns liksom inget roligare än att få spela en annan skådespelare, och det blir ju så lätt att identifiera sig med rollen.
Pjäsens skådespelare har dock samlats för att diskutera en annan sorts identifikation: med onda rollfigurer. Två av dem har spelat Hitler, en har spelat Goebbels. Nu ska de förbereda ett publiksamtal om detta delikata ämne. Bör man spela Hitler som en människa, en som publiken kan tycka om och förstå? Stjärnskådespelaren Franz skryter om att hans Hitler var så övertygande att han nyligen blev ombedd att signera boken om Hitlers bordssamtal. Kollegan Peter hade motsatt inställning. Ambitionen var, säger han i en av många skruvade formuleringar, att i varje ögonblick gestalta hur omöjligt det är att spela Hitler.
Den klassiska teaterstjärnan och divan Franz Prächtel är för övrigt en underbar roll som Richard Carlsohn spelar med bravur. Uppylld av sin egen betydelse men numera lätt senil svävar han ut i oändliga osammanhängande monologer och strör härliga citat omkring sig. (T ex: ”Konstnärlig frihet? Vad är det för dumheter?”)
Kollegan Ulli, spelad av Maurits Elvingsson, är divans ideologiska motpol. En humorlös naiv viktigpetter som vill rädda världen genom queera experimentföreställningar. Tobias Almborg gör Peter, den tredje skådespelaren, till en skenbart jovialisk typ. Men i själva verket är han den ondaste av de tre, en cynisk maktspelare i detta metateatrala mikrokosmos av avancerad vuxenmobbning.
För egentligen handlar det inte alls om hur man ska framställa nazikoryféer på scenen. Det handlar om maktkamp mellan uppblåsta egon och teatrala alfahannar, lika löjeväckande oavsett om de står för traditionell pratteater eller pretentiösa formexperiment. Inte särskilt djupsinnigt kanske, men träffsäkert och underhållande. Och stundtals hysteriskt roligt.