Strindberg 2: Istappen och eftermälet

Om Strindberg dött den 14 januari 1910, säg av en nedfallande istapp från taket på Drottninggatan 85 i Stockholm, och inte som han verkligen gjorde, av magcancer den 14 maj 1912, hade allt varit annorlunda. Då hade dessa hundraårsdagar passerat mycket mer obemärkt. Strindberg var nämligen åren runt sekelskiftet 1900 alls ingen ikon, alls inte modern och radikal och framåtpekande. Tvärtom.

Strindberg hade från debuten ständigt spytt galla över industrin, industriarbetarna, tekniken och vetenskapen och talat varmt bara om bönder och jordbruk, natur och ursprunglighet. En hel del av denna civilisationskritik är mycket framsynt, och pekar fram mot vår tids insikter om vikten av en långsiktigt hållbar utveckling (se min bok "Maskin och idyll"). Då var däremot inte sådant populärt i radikala politiska kretsar. Strindberg var en "reaktionär radikal", som skrev folkligt och demokratiskt men levde kvar i en föråldrad bonderomantik.

Men på 90-talet tog toleransen slut. Då fortsätter nämligen Strindberg kritiken men nu som kristen och med Gamla testamentet höjd i näven, inte en rungande röd spikklubba svingad över etablissemanget. Här är fullt av den straffande Guden, av luttrande, svavel, straff och helvete. Samtidigt skriver han experimenterande teater, och ryktena går om hans sinnessjukdom. Han lever både bildligt och bokstavligt i exil.

Hans ungdomsvän Hjalmar Branting, socialdemokratins partiledare, tar auktoritativt och mönsterbildande under flera år kraftigt avstånd från Strindberg. År 1902 skriver han att Strindberg draperat sig "med en sentimental barnkammarreligions hela attiralj".

Branting menade att Strindberg blivit en katastrof, som fullständigt kastat loss från deras gemensamma radikala förflutna. Branting kallade honom nietzscheansk antidemokrat, för en rabiat kvinnohatare, en galen guldmakare, en religiös tokdåre, en sinnessjuk botgörare och en urartad konstnär.

Och med "En blå bok" - där Strindberg kunde bevisa allt från att 1+1 är 3 till att jorden var i universums mitt - och "Svarta fanor" - där han gick till våldsamt grymma personangrepp på tidens radikaler som Ellen Key - försvann det sista hoppet om titanens återkomst till radikalismen. Förvirrad, sjuk och galen, politiskt reaktionär och läst bara av frikyrkofolket, menade Branting och avkunnade definitivt domen år 1907:

"I en sådan bedrövlig tankeröra och gallimatias, insprängd med råheter som vi ej ha lust att särskilt framdraga, gör August Strindberg nu sitt bullersamma intåg bland trons försvarare." Hans senare böcker visar "att vi uppenbart måste räkna August Strindbergs återstående litterära kraft som förstärkning på auktoritetstrons och det beståendes sida mot kritikens och det vardandes nydanande och trots allt segerrika makter."

Så kunde Strindbergs eftermäle ha formulerats. Men en av Sveriges mest omfattande politik- och kulturstrider, den så kallade Strindbergsfejden åren 1910-12, ändrade denna dom, och Branting fick äta upp sin profetia.

Den 29 april år 1910 publicerade Strindberg överraskande en kritisk granskning av Karl XII-kulten och startade det som blev fejden. "Jag är kristen, och jag är socialist!" blev Strindbergs nya formel. Och utåt syntes dessutom mer av socialisten än av den kristne. Här var det fråga om våldsamma angrepp på tidens kulturella etablissemang och kritik under den gamla principen att på var sak sitter en person. Den blivande Nobelpristagaren Heidenstam, upptäcktsresande Sven Hedin och Svenska akademien fick sina fiskar varma.

Här var det förslag på politiska reformer. Arbetarklassens arbetsvillkor och löner måste förbättras, allmän rösträtt och enkammarsystem införas, ryss-skräcken stävjas, försvaret bantas och monarkin ifrågasättas. Det var rött och radikalt.

Och radikalernas famnar öppnades ännu en gång för Strindberg. Och den omfamningen underlättades av att hans kristendom nu mer präglades av Bergspredikan, och av att hans samhällskritik inte längre totalt förkastade det Branting menade var framtiden, industrisamhället. Och mest betydde kanske att han nu avstod från sina fullständigt sanslösa beskrivningar av kvinnan som tillhörande en lägre stående ras, av judars perverterade profithunger, av fabriksarbetare som parasitära knapptryckare som lever på böndernas arbete eller för den delen från sina lika sanslösa men självmedvetna föreställningar om vetenskap och ekonomi.

Så kunde också Strindbergsbilden målas om. Tiden mellan 80-talets folkliga succéer "Röda rummet", "Hemsöborna" och "Utopier" i verkligheten och samhällskritiken under Strindbergsfejden blev en parentes. Hans vanvettigheter kunde så i stället ses som uttryck för en tillfällig förvirring, ibland till och med som ett lite charmigt utslag av geniets rätt att göra vad som föll honom in. Det viktiga var att Strindberg med fejden återvände till sig själv, till sitt sanna röda jag.

Därför kunde också Branting hålla talet vid Strindbergs grav. Till Norra begravningsplatsen i Solna hade hans kista burits genom folkhav och arbetarrörelsens fanor. Sverige, sa Branting, skulle hädanefter aldrig bli detsamma. Vi säger farväl till "en hövding utan like" och det är "ett tidevarv som går i graven med tjänstekvinnans son".

Detta hade inte hänt om istappen varit där. Min gissning, min förhoppning, är att vi då i stället uppfattat honom så här, mer rättvist, mer klokt: Strindberg är ingen radikal eller något föredöme för hur samhällskritik skall bedrivas, ty han är alldeles för dogmatisk, alldeles för förtjust i sig själv, alltför fångad i det dramatiska och spektakulärt uppseendeväckande, i det hänsynslösa personangreppet. Han är ingen att föra demokratiska samtal med, ingen man kompromissar med. Strindberg är däremot ett konstnärligt föredöme, ty hans litterära ord nyskapar världen och får oss att se den med fräscha, förundrade ögon. Om istappen varit där skulle inte hans person så stå i vägen för det centrala: hans nyskapande språk och hans fortsatt intensivt närvarande relationsdramatik.