Strindberg 1: Fruktbar galenskap

I "Inferno" ställs den självbiografiska frågan på sin spets. Är verket vad det påstår sig vara, en skildring av August Strindbergs verklighet under en period i mitten av 1890-talet?

Eller bör man i stället förstå "Inferno" som i första hand ett konstnärligt verk, medvetet konstruerat av en driven författare som vet att formulera sig drastiskt?

Samtidskritiken tänkte inte så, utan såg ett biografiskt verk: närmast en sjukdomsjournal.

Men frågan som ?Inferno" väcker är densamma som vi i dag måste ställa oss inför verk av Karl Ove Knausgård, Lars Norén eller Maja Lundgren: Vad är det för ett "jag" som talar?

Strindberg skrev ?Inferno" i ett högt tempo under maj och juni år 1897. Bokens handling tar sin början då berättaren just har tagit avsked av sin hustru och befinner sig ensam i Paris. Han ägnar sig åt kemiska experiment, med storslagna planer på att omkullkasta hela den rådande naturvetenskapen.

Han plågas av utslag på händerna, vilket tvingar honom till sjukhusvård. Ekonomin är hårt ansträngd. Under stor förödmjukelse tar han emot gåvor för att klara sitt uppehälle.

Han påbörjar en säregen vandring som går ut på att finna tillvarons dolda mönster, och finner tecken överallt. Observationer av växter och djur tycks visa på okända samband i naturen.

En sotflaga i absintglaset meddelar att han bör upphöra med drycken. Kudden bildar mönstret av ett ansikte. En hittad papperslapp med något ord ges en betydelse.

Det hela trissas upp: Ett återkommande pianostycke indikerar att någon planerar att mörda honom. Möbler släpas omkring på mystiska sätt i rummen bredvid. Han jagas ut i natten då någon sänder elektriska vågor genom väggarna. Med kniv värjer han sig mot osynliga fiender. En åskknall tolkas som ett tecken till just honom

Så småningom finner han en förklaring som går ut på att han har prövats av makterna, eller av ?tuktoandarna". Med andra ord av Gud.

Utifrån ?Inferno" har Strindberg analyserats och befunnits vara såväl schizofren som manodepressiv. Flera forskare har funnit honom psykotisk. En som avfärdar den typen av förklaringar är Olof Lagercrantz. Han menar att Strindberg alltid i första hand är författare, med god kontroll över sitt skapande.

Strindberg iscensätter sitt liv, för att få material till skrivandet. När han är klar med någonting kan ha gå vidare. Så till exempel försvann svartsjukan när ?En dåres försvarstal" väl var skriven.

Lagercrantz argumenterar för att Strindberg har en stabil gräns mellan det inre skeende som skildras i ?Inferno" och det yttre livet, där han inte alls har tappat kontrollen. Drömmar, visioner och fantasier skrivs ner, men den som skriver vet mycket väl att det är just fantasier. Ett argument för detta är att Strindberg också under den mest turbulenta perioden behöll skärpan och förnuftet i de många brev han skrev.

Det är enligt Lagercrantz heller inte så att Strindberg råkar finna oförklarliga analogier i naturen utan han söker dem. Han arrangerar hela tillvaron utifrån det syfte han har och tilldelar sig själv en roll i det drama han vill föra upp på scenen för tillfället.

Psykiatern Johan Cullberg ser annorlunda på Infernokrisen.

Att Strindberg i någon mening iscensatte tillvaron och drev sig själv långt för att utforska nya litterära marker förefaller klart. Frågan blir om han hela tiden hade kontroll över skeendet. Cullbergs svar är att han inte hade det. Gränsen mellan den yttre och den inre verkligheten kunde inte upprätthållas hela tiden och Strindberg är stundtals i ett psykotiskt tillstånd. Förföljelsetankar är en stark indikation på det. Beskrivningarna av möbler som flyttas omkring, elektrisk påverkan och omgivningens trakasserier pekar också i riktning mot ett psykotiskt tillstånd. Likaså det stora behovet att förklara för andra att han är frisk.

En bakgrund till Strindbergs allvarliga kris under den här perioden var, enligt Cullberg, att hans tillvaro i grunden hotades. Kreativiteten hade varit svagare än förut och när de naturvetenskapliga experimenten inte föll väl ut växte det existentiella hotet. Hans väg bort från faran blev att omformulera verkligheten och förlägga förklaringen till sitt misslyckande utanför sig själv. Det var yttre omständigheter som hindrade honom. Så kunde han undgå det potentiellt livsfarliga fallet som riskerade att följa på insikten om det egna tillkortakommandet.

Efter Inferno

Ett faktum är att Strindbergs författarskap tog ett avgörande steg framåt efter Infernokrisen, som följdes av en nästan osannolikt kreativ period.

Infernos tankevärld kan kännas främmande, men dess fundament är av allmänmänskligt slag. Skalar man bort de yttre manifestationerna återstår något för de flesta igenkännbart. Det kämpande jaget känns därtill mycket modernt - här var Strindberg nyskapande.

?Inferno" beskriver i grund och botten ett försök att finna en ordning, någonting att hålla i när tillvaron balanserar på stupets rand. Och vem har väl inte ställd inför katastrofen försökt tänka fram en mening i det som skett. Där är Strindberg som oss andra.

Det märkliga och oerhörda är att han lyckas. Hur långt från sans och förnuft han än tycks vara hittar han en världsbild och en förklaring som gör att han kan resa sig och gå vidare. Förvisso har han tvingats böja sig, men då är det också för Gud och ingen annan. Det var en existentiell lösning värdig August Strindberg.

Sett i det ljuset är "Inferno" en bok av hopp.

*

Litteratur

August Strindberg: "Inferno", Nationalupplagan med kommentarer

Olof Lagercrantz: "August Strindberg"

Johan Cullberg: "Skaparkriser. Strindbergs inferno och Dagermans"