Teater
Streber av Stig Dagerman
Medverkande: Mattias Silvell, Emma Peters, Per Grytt, Emma Mehonic, Rasmus Luthander, Johannes Wanselow, Eva Melander.
Regi: Olle Jansson
Produktion: Riksteatern i samarbete med Dramaten.
Motala Folkets hus 15 april
Stig Dagerman skrev den här pjäsen 1947-1948. Han var hektiskt verksam, det unga geniet. Redan 1945 hade han debuterat som 22-åring med romanen ”Ormen”. Därefter följde i sin strid ström dikter, dagsedlar, noveller, reportage och dramatik. Till hans mest kända arbeten hör ”De dömdas ö”, ”Bränt barn”, ”Tysk höst” och ”Nattens lekar”. Oförglömlig är novellen ”Att döda ett barn”.
Dagerman tillhör litterärt 40-talisterna med sin svarta, existentiella livssyn i efterkrigs-Europa. Dit hör stora diktare som Erik Lindegren, Karl Vennberg och Werner Aspenström.
Dramat ”Streber” är en kritisk studie i brott, svek och cynism. Konkret handlar pjäsen om fyra kompanjoner som startar ett företag tillsammans. Ett slags korporativ på lika villkor. Men rätt snart börjar en av dem, Blom, intrigera och manipulera. Han vill skaffa sig egna fördelar och makt över företaget. Blom ljuger och bedrar, allt för att komma upp sig i samhällshierarkin. Han är den kallhamrade strebern. Hans agerande drabbar inte bara kompanjoner, utan även fruar, barn och älskarinna.
Under föreställningens två timmar som är starka och intensiva, kan man inte undgå att tänka på dagens riskkapitalister, storskojarföretag inom vård, skola och omsorg. De som försöker sko sig på andras arbeten och skatter.
Dagerman var politiskt radikal och omfattade tidigt de syndikalistiska idéerna, d v s att arbetarna själva ska äga sina produktionsmedel, inte storföretag eller staten.
Hur är då själva gestaltningen på scen? Engagemanget och hettan i skådespelet är inte att ta minste på, trots att detta är turnéteaternas 30:e och sista föreställning, grand final i Motala! Det är tempo, nerv och nakenhet i skildringen av människorna. Man kan förstå att hela problematiken berör på djupet i känslolivet, där moral inte är en teoretisk fråga utan handlar om vårt behov av tröst, tillit och förtroende. Alla grundbehov skändas nesligen, men kvinnorna bjuder motstånd och visar resning.
Huvudpersonen Blom spelas med stark närvaro av Mattias Silvell, iklädd kostym och väst, till skillnad från de övrigas vardagliga 40-tals kläder. Visst liknar han också Putin? Ett visst teatralt överspel förekommer ibland, men det kanske är avsiktligt för att visa på karaktärens inneboende falskspel.
Detta är ett stycke klassisk pratteater, ord och inga visor. Ändå är det så spännande. Den djärva scenografin av metalliska rutnät, som mera liknar en nutida elektronisk syntföreställning à la Kraftwerk, bidrar till att göra dramatiken dagsaktuell.