I en kortfattad idéförklaring säger Daniel Cohn att det är bra för själen att ibland lämna stadens gator för att se långt. Och långt ser man i de fem svartvita bilder av mäktiga berg som nu hänger på magasinets väggar. Avstånden är illustrerade på ett sätt som gör att man får en god uppfattning om de faktiska omständigheterna - sträckor omöjliga att forcera för alla utom Göran Kropps likar.
Men det här är inte bilder som bara beskriver bergens storslagenhet. Ett par av dem får mig att undra om det verkligen existerar sådana miljöer på jorden, så taggiga, ogästvänliga bergsformationer, så massiva barriärer som tvärt stoppar havet. I det senare fallet är det bergskedjan vid Lofoten som reser sig i en kompromisslös front mot Nordsjön. Landskapets dramatiska karaktär framhävs av vältrande molnmassor. Jag har aldrig tidigare sett trakten kring Lofoten skildras på det här sättet.
Den lätt bruna färgtonen skänker en känsla av förfluten tid åt fotografierna. Intrycket blir på det viset mindre hårt, också vackrare. På samma gång understryks i viss mån det gäckande med de här gigantiska bergens väsen.
Vissa berg är mer inne på att vända taggarna utåt. Andra har något smått behagsjukt över sig. De har dragit upp smala barrträdsbårder för att markera sina konturer och ytterligare framhäva sin speciella skönhet. Den här visningen skildrar på ett spännande och berättande sätt svårtillgängliga områden på jorden.