Det är i de små målningarna konstnären visar sin storhet. Det begränsade formatet kräver koncentration, och Christine Hellman har förmågan att i de enkla linjerna och den reducerade färgskalan uttrycka den starkaste lidelse och för all del även lidande.
Jag upplever detta slags måleri som uttryck för avsked och frigörelse. Det vittnar om inre kamp men också om hopp och framtidstro.
I de större dukarna låter hon koloriten flöda på annat sätt, i ett ljusmåleri med säkra och svepande drag med en självklar pondus i gestaltningen. Naturreservaten, de halländska strandängarna, likaväl som exotiska landskap får sin kongeniala tolkning.
Christine Hellman har gjort en resa i Equador som avsatt både miljömåleri och figurmotiv, exempelvis "Barnen vid Cotopaxi", en av utställningens pärlor i genren tillsammans med "Salt bad".
Ändå måste jag återvända till de mera nonfigurativa motiven, främst "Nätverk", en rätt egendomlig målning som jag vill ge en alldeles personlig tolkning.
Nätverket består helt enkelt av små byggstenar staplade på varandra mot fonden av en husfasad, en metafor för jaget, det splittrade, trasiga. Det är ett ofullbordat verk som aldrig når sin fulländning.
Mera triviala ter sig hennes stadsinteriörer, som en sorts pliktskyldig tribut åt nya bostadsorten efter exilen i trista München, hommage à Vadstena.
Ewe Olsson