Keramiker knådar lera eller sitter vid drejskivan och gör små nyttigheter och prydnadssaker för hemmiljön. Glöm den definitionen, för här handlar det om skulptural konst av högsta potens. Fem välrenommerade keramiker i en gemensam manifestation för materialets möjligheter bildar en stödtrupp för genrens uppdatering till ett konstskapande i fria och gränsöverskridande former.
Trots en påtaglig släktskap i uttrycksmedlen hos ett par deltagare, präglas utställningen av individualitet, beträffande såväl formspråk som utförande och glasyr. Tack vare utstickare som Jussi Ojala och Inger Södergren tillförs alldeles speciella egenskaper, som kontrasterar mot ett par jämnåriga keramikers verk, visserligen präglade av personlig touche men dock med inbördes besläktad design.
Jennifer Forsberg och Karolina K Eriksson rör sig i fiktiva landskap av säregen topografi. Mer eller mindre ofrivilligt söker jag djupliggande motiv och tror att det rör sig om en inre geografi, trots naturanknytningen. Jennifer Forsberg har talat om sin rädsla för dolda faror, ett imaginärt katastrofhot, att bearbeta i skulpturen. Hennes "blobbor" kanske inte är så fridfulla.
Linköpingsbördiga Helena Andersson inleder med en svit "resonansmotiv", kraftfulla, organiskt inspirerade vedbrända reliefer, och ett par fristående pjäser med mystiska, för att inte säga mytiska titlar, "Sprited into the mountain". Relieferna kan i förstone verka obehagliga, som utgrävda inälvor, men oavsett intrycken speglar de konstnärens mycket privata upplevelser av sin kropp.
Jussi Ojala arbetar i en sfär för sig, där jag har svårare att engagera mig, trots objektens enkelhet. Hans väggmonterade kvadratiska plattor i stengods präglas av ett utomordentligt väl genomfört ytskikt.
Även i paraden av stammar och stubbar är det glasyren, tjock och rinnande, som imponerar mest. Den vittnar om ett djupgående intresse för finishen, och han har studerat tekniken på internationell nivå, bland annat i Japan.
Inger Södergren i Kisa imponerar och hon är etablerad i snart sagt hela världen. Hennes konstnärliga domän blir alltmer vidsträckt, accentuerad av spektakulära utspel, som exempelvis det berömda "rörhänget", en konstellation av fritt hängande olikfärgade keramiska rör, visad både i Norrköping och i Linköping.
På Konstforum presenterar hon sig nu med en serie slutna kärl, som medger fria dekordetaljer, som hon kallar "Sprout", spira eller grodd.
Också hon anknyter alltså till organiskt liv i sina uttryck. Hon gör det med en självklar pondus och övertygelse och framstår som en av våra främsta keramiker, vars rökbrända objekt präglas av självständighet, som varken tillåter utsvävningar eller eftergifter åt konvenansen. Modigt och starkt!