Dag Källman arbetar oförtrutet i den sfär han älskar, där personliga minnen och intryck blandas med bakgrundsfakta för att mynna i någon sorts halvdokumentär framställning som inte är helt lätt att ta till sig utan facit. Men med den kompletteringen tillförs hans måleri ett väsentligt mervärde, får substans och konkretion.
I den här utställningen dominerar landskapen, undantagandes det monumentala porträttet "James". Jimi Hendrix, och purfärska "Ågust", August Strindberg. Karakteristiskt för Källman är hans arbete med fonden. Den tillåts aldrig bli endast en konventionell bakgrundston utan lever aktivt med i huvudmotivet genom ett märkligt vibrato. I exempelvis målningen "Roddaren" förstärks rörelsen just genom den energiska bearbetningen av bakgrunden, som visuellt betonar energin i årtagen. Genialt, kort sagt.
Konstnären själv hävdar påverkan av tysk expressionism à la Kirchner, och visst kan paralleller dras med Dresdengruppen från förra seklets början, Die Brücke och dess betoning av färgutlevelse.
Må så vara, men de teckningar Dag Källman visar tillsammans med målningarna har definitivt en helt individuell prägel. De är värda ett närmare studium.
Elin Källman är vid det här laget etablerad konstnär med framgångsrika och uppmärksammade utställningar i Stockholm. Hennes måleri är lätt att känna igen.
Självbespeglingen är ett tema som följt henne alltsedan debuten, och jag har inför varje vernissage väntat mig en vidareutveckling, framför allt ett fjärmande från den barnsligt utmanande attityden, och trott mig möta en kvinna med stolthet men utan fördom. Märkligt nog är det just vad jag gör här. Elin är ju inte Elin utan Lola, ett alter ego att dölja sig bakom. Behöver hon det?
Förmodligen, eftersom hon gör det, dock utan att förneka självporträtteringen. Men Lola bidrar till att upphovet kan bibehålla integriteten och låta sitt alias spela spelet. Elin Källmans figurmåleri är imponerande säkert, perspektivförkortningarna perfekta, ja, utanverket är oklanderligt genomfört. Och i motsats till andra bedömare tycker jag att den kompletterande mönsterdekorationen förstärker mer än förvirrar intrycket. Romantiska inslag krävs för att balansera vulgariteten.
Lola lär leva länge än!