I en icke definierad framtid har utomjordingar tagit över. Inte bara ockuperar de landmassorna, deras spindelliknande lysande själar har även tagit sig in i människornas kroppar. De har skapat en odörfri, ren och vänlig värld, som ett kärleksbarn mellan en Ipad och en lobotomerad hemmafru från 1950-talet.
I de allra flesta fall raderar de minnet när de tar över en kropp men den stridslystna Melanie lyckas hålla sig kvar i sin när hon blir infångad. Resultatet blir att både Melanie och hennes nya ockupant Vandraren måste samsas på ett lätt schizofrent sätt.
"The host" ser mycket påkostad ut och trots att det finns en del spännande på temat kropp och själ att undersöka här blir den i slutändan mest bara stollig och onödigt slätstruken i ett försök till publikfrieri. In i det sista är det också oklart vad utomjordingarna egentligen håller på med och vad deras ockupation av Jorden har för syfte eftersom manuset är irriterande bristfälligt.
Förlagan är skriven av Stephenie Meyers, mest känd för sin fantasy-serie "Twilight". Släktskapet är tydligt. Ta bara tematiken med invasionen av kroppar (jämför med "Twilight"-Bellas traumatiska graviditet och förlossning och försök hävda att detta inte är skrivet av en person som har ett djupt problematiskt förhållande till sin kropp).
Här finns också kärleken mellan två olika arter, kryddat med ett triangeldrama. I en enorm motståndsrörelse-grotta, som skulle få "Mad max"-skaparna att grina av avund, träffar vårt kinderägg till hjältinna nämligen två tvålfagra killar, en som älskar hennes kropp och en som älskar hennes själ. Eller hur det nu hänger ihop, det är inte glasklart men i vanlig Stephenie Meyers-ordning får den unga hjältinnan lagom kyskt kyssa sig fram för att ta reda på vem som egentligen känner vad för vem.
Bara i en Stephenie Meyers-film kan också repliken "Först ville du döda mig, nu vill du skydda mig" yttras av en kvinna till den man hon är kär i och landa helt naturligt. (TT Spektra)