Stina Opitz - en av de främsta i svensk konst

Kanske kan man säga att konstnären i dag är mer ett medium än en genial ensamvarg. Konstnären har inte full kontroll över sitt verk, därför att kontexten är starkare än intentionen. Det flödande mediesamhället väller över konstnären. Det är med sådana tankar man skall träda in på Stina Opitz stora utställning "Övervintra" på länsmuseet, där hon fyller Westmanhallen med sina verk.

Med sina installationer bjuder Stina Opitz in med vardagliga material och med ett kvinnligt poetiskt bildspråk till en dialog med besökaren och till en intellektuell diskussion, där motsägelsefulla budskap stör den invanda och trygga bilden av samhället. Stina Opitz verk är mångtydiga och underfundiga. Hon är en konceptkonstnär med en genial känsla för det visuella. Konstverken lyfter och blir mycket vackra samtidigt som vi möter satirer över värdehierarkier och deras förutsättningar. I utställningen möter på flera ställen modeller av Jas-plan överraskande avväpnade sin krigiska uppgift genom att vara inklädda i Stinas gamla klänningar.

Det första som möter besökaren på länsmuseet är en gigantisk skulptur som likt en berg-och dalbana far iväg upp genom taket och ner igen för att landa på ett golv med kuddar med broderad text. Skulpturen fyller den höga salen genom en tekniskt djärv konstruktion, fartfylld och svindlande, men hamnar bland kuddarna på golvet, där man kan välja på broderade ord, som knyter an till livets stora frågor.

Stina Opitz kallar den för "Utsvävning", en glasklar titel på ett verk som svävar ut genom rummet, men som också bottnar i gåtfullhet och tvivel.

Skulpturen "Övervintraren" menar Stina Opitz är ett självporträtt. Det undermedvetna spelar stor roll. Ett vakttorn från ett fångläger med megafoner vars hotfulla tystnad aldrig förvandlas till ordet halt och därinne kvinnligt sensuella textilier är kontrastfulla. "Övervintraren" reder sig där inne iakttagande en hård och kall värld. Det är konstens värden, som står emot. Det lilla huset är samtidigt både vakttorn och lusthus. Det biter sig fast hos betraktaren och sedan bär man det med sig länge, länge.

Stina Opitz skulpturer knyter an till den stora utställningen "Rörelsen i Konsten" på Moderna musset för många år sedan, där mekaniken samspelade med form och färg i aldrig tidigare sedda konstverk. I "Revival" visar hon det som en gång var en balett med dockor med klänningar, som doppades i lervatten och som sedan dansade, så att lervattnet stänkte vida omkring. Kombinationen mekanik, rörelse och gestaltning, där rörelsen i konsten blir till ett crescendo. Det är inte underligt att Stina Opitz i grunden är mer filmmakare än konstnär. Hennes skulpturer är rörliga bilder.

Hon förenar sina allvarliga avsikter med en stor portion humor, som i "Rum för resande" med en på golvet liggande kvinna med huvudet inne i en byggnad. Artist in residence.

En av utställningens höjdpunkter är "Betraktaren", en video, som utspelas på länsmuseet och som raljerar med upplevelsen av konsten och dess konsekvenser. En spännande upptäcktsfärd genom museets konstsamlingar, som medför att betraktaren går in genom ramen och blir ett med målningen, men som slutar dramatiskt med den unga kvinnan hängande vid museets reliefer ovanför spegeldammen. Den kulturaptit som betraktaren visar kan göra oss andra gröna av avund.

Med sin stora utställning på länsmuseet har Stina Opitz än en gång visat vilken stor koncept- och filmkonstnär hon är. Med sin visuella briljans, sin mekaniska teknik och dubbelbottnade humor står hon som en av de främsta i svensk konst. Det handlar om en sökares osäkerhet i många allvarliga situationer.