Det var en gång en liten pojke som skulle dras in i vagn längst bak på en fullsatt jazzklubb. Stämningen var varm och pratig och folk fick flytta ben och stolar för att ekipaget skulle komma fram. När kvällens sångerska trädde upp på scen ropade han med ljus röst: "Mamma!" och leenden spreds såväl på scen som i salen. Han var fyra år då, berättar hon nu. Jodå, vi är fler som minns. Han lär ha bjudit på en slagverkssolo efter konsertens slut.
Ikväll är han inte här, med det är däremot pappan som sitter stadigt, även han, bakom trumsetet. Efter första introt, där bas och sång känner på akustik och stämning, kastar Claes Crona loss i trivsamt sväng. Rasmus Kihlberg håller hi-haten kort till kontrans första solo och "Come Rain or Come Shine" är naturligtvis tacksamt material. Applåderna låter inte vänta på sig. Nej, de ger exakt det publiken är här för - stilsäkert musicerande förpackat i glittrande cellofan.
"The Nearness of You" kommer med ett stilla duggregn över tangenterna och trots att flygeln svajar i stämning är riktningen knivskarp. Kihlberg flödar med sina vispar, Andersson är stensäker vid sin bas och Tolstoy bjuder stundtals på sitt allra bästa.
Strax tar de upp tempot för att så landa i "Jag vet en dejlig rosa" med klubbor på cymbaler och dröjande ackord. Andersson kontrar med långt svängande strängar och så möts makarna i ett snyggt intro till "Caravan", som i sin tur växer och lämnar ensemblen uppenbart, och motiverat så, nöjd vid applåderna.
Första set avslutas med "I Live The Life I Love, And I Love The Life I Live" medan andra inleds med en Duke Ellington där kompgruppen fortsätter att leka på avspända manér. Vi hinner med en hälsning till Dompan, en driven "The Way You Look Tonight" och så en lysande lek bas och sång emellan.
"Don't Get Around Much Anymore" leder snart till den avslutande "It Don't Mean a Thing" och det är en leende publik som sakta makar sig ut i kylan.