Få böcker, om någon, har gjort mig så ambivalent som Stig Larssons "När det känns att det håller på ta slut".
Den är styckevis provocerande. Så här skriver han: "För uppriktigt sagt känner jag en reflexmässig beundran för våldsverkare . . . Det är som att den som har haft ihjäl någon har gått över en gräns som inte jag har gjort. Detta låter säkert tokigt, och det gäller nog inte för alla, men själv skulle jag känna mig omanlig och falsk om jag inte kände så."
Sammanhanget är att en av hans närmaste vänner har begått ett mord. Det är svåra rader att ta till sig.
Över huvud taget finns ett slags moralisk nivellering som inte är oproblematisk. Man skrattar lika gott åt en mördares skämt som åt någon annans, hävdar han.
Det är en sida. En annan är att Stig Larsson rör sig befriande fördomsfritt bland missbrukare, kriminella och allehanda människor på samhällets baksida. Han värnar en grundläggande hygglighet människor emellan. Långa, vindlande samtal där nya insikter uppstår tillmäter han stort värde.
Å andra sidan. Beskrivningarna av en del av hans sexuella relationer präglas av en isande kyla.
Han påstår att han skriver helt ärligt i den här boken, och för första gången om sig själv. Vad mera är: han har ett klart uttalat syfte, nämligen att förmedla sina erfarenheter av narkotika, i synnerhet amfetamin, för att visa hur förkastligt och farligt det är. Och det är ju för all del fint tänkt, om än lite oväntat som litterär bevekelsegrund.
Men också här blir det dubbeltydigt. För visserligen visar hans eget hälsotillstånd vad drogen kan göra för skada. Samtidigt är han noga med att påpeka att han har använt amfetamin i första hand för att kunna arbeta, det vill säga skriva. Och sitt eget författarskap sätter han mycket högt. Vissa diktsamlingar har han läst sextio gånger och alltid lärt sig något nytt, hävdar han.
Det finns något av Strindberg över hans grandiosa självuppfattning.
Boken är på ett sätt mycket lättillgänglig. Språket är vardagligt, enkelt, helt tömt på all litterär "förfining". Stig Larsson kommer därmed mycket nära läsaren. Jag läste faktiskt halva boken i ett svep en kväll - och då är den ändå på fem hundra sidor.
Den är på andra sätt svår, ganska rörig och med långa utvikningar i olika riktningar.
Till synes är texten helt självbiografisk, men omslaget genrebestämmer den till roman. Varför? Som en försiktighetsåtgärd om någon namngiven känner sig trampad på tårna?
Kanske. Men helt kan jag inte släppa tanken att det faktiskt är en roman i egentlig mening. Ett slags iscensättning av "livet som Stig Larsson".
För att åter knyta an till Strindberg: Kanske kunde man säga att Stig Larsson - i flera avseenden - med denna bok har skrivit sin "Inferno".