I sin förra roman "Mördaren är död" (2011) tog Stewe Claeson steget över till deckargenren, om än med viss litterär försiktighet. Resultatet var inte alldeles lyckat tyckte jag. Nu är han tillbaka i sitt rätta element och berättar om oss äldre medelålders män och vår brottning med livet; Ännu inte pensionärer men samtidigt obönhörligt mot slutet av yrkeskarriären. "Den tjugotredje dikten" utspelar sig i västra Dalarna. Två män dras båda till ett nedlagt sågverk som platsen för stillhet och eftertanke. Den ene illagjord av livet med en utraderad familj. Den andre anställd på posten, men som nu tvingas in i ett EU-projekt han är högst tveksam till.
Deras möte utvecklas från trevande samtal till hängiven diktanalys och dialog om livet; barnen, föräldrar, skuld, ansvar och arbete. En djup vänskap utvecklas kring några högst banala dikter av en norsk författare och en kinesisk mästare från 400-talet. Det som skapar djupet i dikterna är de båda männens hudlösa associationer in i sina egna liv. Vad gör livet betydelsefullt hit komna på vår levnads vandring?
Stewe Claeson skriver med kärlek till människan och den svenska naturen. Han är långsamhetens mästare. För inte mycket av yttre handling tar plats i denna bok. Ändå håller det inre dramat läsaren i ett fast grepp från början till slut. Det finns en stillhet och ett vemod som får Stewe Claesons ord att sjuda av liv. Svensk kultur intresserar sig sällan för oss män födda på 50-talet. Man har väl inte tyckt vi är så mycket att borra i. Stewe Claeson visar på något annat med sin förmåga att fånga våra innersta tankar. De tankar vi inte ens visste om att vi bar på. Läs och njut.