Åsa Christoffersson: Stephen Hawking vs dag-tv

Var sjuk tidigare i veckan och så pass däckad av hosta och huvudvärk att jag inte kunde ligga och inte läsa på dagarna. Då förstår ni katastrofens omfattning.

Så jag hängde i en fåtölj framför tv:n i två dar.

Efteråt kände jag mig nersmutsad, äcklad och med förvriden personlighet. Vilka gräsliga program som sköljde fram ur avgrunden.

Samma glättiga skal av människor i reklaminslag och dokusåpor. Och allt detta omtjat.

Mat. Fetma. Skönhet. Dejting. Sjuka djur. Sjuka människor. Amerikanska poliser som griper nån med knark. Folk som inte betalat sin skuld. Släktingar som grälar på en restaurang. Uthängda människor som gråter. Och så ett reklamavbrott på det. Och igen. Och igen.

I mitt tillstånd där jag inte direkt ansträngde mig för att skilja det ena från det andra blev allt en enda röra av patetiskt elände som kanske dessutom till del bara är spelat. Det enda program jag riktigt kan skilja ut så här efteråt är "Bachelor", och när jag googlar ser jag att deltagarna ofta medverkar i andra, liknande skräpprogram. Det verkar vara deras jobb, ungefär.

Men kanske botade denna giftattack hostan ändå. För på tredje dagen kunde jag se en bra film, ett helt "riktigt" program och till och med läsa.

Det blev alldeles nyutkomna "Min historia" av Stephen Hawking. Ni vet, han är den engelske naturvetenskapsmannen som är svårt märkt av ALS, och mig veterligt en av dem som levt längst med den hemska sjukdomen. Han är nu 72 år och fick diagnosen (en atypisk variant) redan som 21-åring. Hans populärvetenskapliga bok "Kosmos - en kort historik" har sålt i över tio miljoner exemplar.

Vad vill denna exceptionella människa berätta om sitt liv?

Det är en tunn bok på 120 sidor. Skrytfaktorn är lite väl hög och fotona visar Hawking själv ihop med andra berömda män, ja, alla är män utom släktingar och drottning Elizabeth. Det skiner fram att han nog tycker att han borde fått Nobelpriset, vilket han inte har, och en del av det som handlar om hans universumteorier måste jag erkänna att jag bara skummar.

Låter inget vidare, va?

Men det är det.

Stephen Hawking är förlamad och kan inte tala. Han skriver med hjälp av en dator som läser av ryckningar i hans ansikte. Så skapas texten i en hastighet av ungefär tre ord i minuten.

Resultatet är knappast stor litteratur, men väldigt gripande. Här är det verkligen motsatsen till dokusåpornas tjat om vad "jag" känner och vad nån sa och vad "jag" tänkte då.

Det är intressant att få en bakgrund till personen Hawking, att få läsa om hans familj, hans uppväxt och skoltid. Om diagnosen måste ha slagit omkull den 21-årige, halvslöe Oxfordstudenten. Om hans båda äktenskap – och hur hans första fru måste skaffa en älskare eftersom hon är så rädd att Stephen ska dö och lämna henne och de tre barnen. Han framställer det så lakoniskt och konstaterande att man får intrycket att han förstår henne.

"Min historia" är en osentimental berättelse där sjukdomen är en bakomliggande röd tråd, en fruktansvärd spark som fick honom att som ung börja ta vara på tiden och göra så mycket som möjligt av den. Och är det nåt han lär mig så är det att infektioner, bekymmer, jobbstress och vanliga vardagsprövningar och motgångar verkligen inte är något att haka upp sig på.

När jag hade läst ut den fann jag att jag var frisk och kunde gå till jobbet.