Staffan Bergsten: Människans äldsta vän

Staffan Bergsten är litteraturvetaren som skrev den mycket intressanta Tranströmerbiografin "Ett diktarporträtt" 2011. Nu är han tillbaka med något helt annat. En liten bok om hundar. Vovv, vilken omsvängning!

Men tro inte att det är en blank soffbordsvärmare som svämmar över av söta färgbilder på valpar. Nej, det är en stramt formgiven konnäsörbok med nästan bara text.

På lätta tassar travar Bergsten fram mellan litteraturhistoriens hundskildringar, från Homeros "Odyséen", via Eyvind Johnsons "Strändernas svall" till Paul Austers "Timbuktu".

Han skriver lärt och kunnigt, och jag följer mer än gärna med genom de återberättade historierna. Än är hunden en trofast krigarhund och kamrat in till döden, än en farlig best, som i Sherlock Holmes-romanen "Baskervilles hund".

När han kommer till böcker som jag själv ganska nyss har läst, Kerstin Ekmans "Hunden" och Per Jensens "Hundens spåk och tankar", börjar jag dra öronen åt mig en smula. Det känns ganska konstigt att få innehållet återberättat, ja, nästan refererat på gammaldags sätt, sådär som man fick lära sig i skolan. Varför ska jag läsa långa referat av böcker som finns nu? Och har han fattat allt rätt?

Särskilt Kerstin Ekmans bok rekommenderar jag varmt till alla hundintresserade att läsa själva, den är tunn och helt skriven ur en bortsprungen gråhundsvalps perspektiv. Inget Disney, här inte. Valpen fryser, får lära sig överleva i skogen, jaga råttor, äta älgskit. Efter ett år hittar husse och hund varandra, men mötet är avvaktande och misstänksamt, till sist följer hunden med hem, men blir aldrig helt bekväm med familjen.

Men ok, ju längre jag läser, desto mer lägger sig raggen. Till slut måste man gilla Bergstens resonemang och vindlande stigar mellan verken. Per Jensen är professor i etologi och hans bok en populärvetenskaplig beskrivning av hunden som djur. Även Ekman är närmast fackkunnig. Nu kopplar Begsten ihop dem med Jack Londons "Skriet från vildmarken" och "Varghunden" och en diskussion om domesticering respektive förvildning. Intressant.

Hela "Människans äldsta vän" är tämligen gullegull-befriad. En nutida charmerande bok- och biosuccé som "Marley och jag" nämns som väntat inte med ett ord. Det gör inget alls. Men är det något jag saknar så är det Lars Gustafssons fina dikt "Elegi över en död labrador", som uttrycker människans djupa känslor inför sina hundvänner.

Det är klart att Staffan Bergstens oväntade hundbok är en bagatell bredvid hans tidigare verk om Karlfelt och den svenska diktens historia. Men för litterärt intresserade hundägare är det en bok att vifta på svansen åt.