Nobelpristagaren J M Coetzees debutroman finns nu i svensk översättning. Ola Klippvik värms av det brinnande språket och författarens förmåga att ställa viktiga frågor.
NY BOK
J M Coetzees debutroman "Skymningsmarker" från 1974 -- nu i svensk översättning -- är tvådelad. Vietnamkriget reflekteras i en vit landägares sammanstötningar med den afrikanska urbefolkningen på 1700-talet.
Det rör sig om brutala skildringar med lånade röster. Först en amerikansk rapportör på randen till sammanbrott. Sedan "Jacobus Coetzees" utforskning av Kaplandet, en "forskningsresa" badande i lika mycket blod som Eugene Dawns rapport om hur Vietnam ska vinnas.
Central är frågan om autencitet. I "Vietnamprojektet" får man ta del av Dawns rationella vansinnesrapport, men också av verkligheten runtomkring. Tjänstemannen Dawn försöker förankra rapporten hos sin överordnade ("Coetzee") medan hans egen familj rämnar.
"Jacobus Coetzees berättelse" -- bokens andra del -- serveras i sin tur komplett med fotnoter, bilaga och efterord. Trixandet med stilnivåer blir i "Skymningsmarker" ett sätt att skapa rum för tvivel, att infiltrera den faktiska historieskrivningen som den skrivs och verkar.
För om någonstans, säger Coetzee, bor sanningen i det blod som rapporterna är besudlade med, inte i rapporterna själva.
Att namnet "Coetzee" används är förstås ingen slump. J M Coetzee röjer sig aldrig, däremot axlar han sitt ansvar som författare. På det klara med att också han avfattar en sorts rapport rör han ner sitt eget blod i kompositionen, det vill säga tänkbara förfäder och alter egon.
Han är överallt och ingenstans, ansvarig och oansvarig. Och mellan raderna, skälvande av liv och koboltblå krutrök, anar man fröet till en annan stötesten: frågan om litteraturens befogenhet.
I "Elizabeth Costello" (2003) berördes frågan uttryckligt. Där lät Coetzee sin fiktiva huvudperson fundera över en sadistiskt skildrad avrättning i Paul Wests "The Very Rich Hours of Count von Stauffenberg", om de sammansvurna män som 1944 begick attentatet mot Hitler.
Och: "Faktiskt är hon inte längre säker på att folk alltid blir bättre av det de läser. Dessutom är hon inte säker på att författare som vågar sig in på själens mörkare domäner alltid återvänder oskadda."
Vem är det som talar? Costello? Coetzee? Man vet inte säkert. Men en sak är säker: Coetzee har alltsedan debuten återvänt massor av gånger, oskadd eller ej. Mycket har med hans fantastiska språk att göra.
Som en kritiker skrev om "Onåd", en annan Coetzee-roman med rötter i det afrikanska kolonialkomplexet: "Språket brinner. Det lyser jämnt och klart som en blå låga."