Konkretisternas mästarmöte handlar det om, när Peder Duke och Nils Kölare postumt sammanförs i denna representativa utställning. Här speglas såväl gemensamma värderingar och bilduppfattningar som särskiljande karaktärsdrag i en spännande och engagerande exposé.
Nils Kölare är den som gick till botten i sin strävan efter det ursprungliga, i det här fallet den ryska suprematismen, signerad Malevitj. Han laborerade med enkla, enfärgade kvadrater, konstruktivt, geometriskt, nonfigurativt måleri, innan han vidgade repertoaren och blev vad han själv kallade "landskapsmålare". Vilket innebar att han dekorerade de enfärgade mörka ytorna med skarpeggade, spetsvinklade streck i skarpt avvikande kolorit.
I själva verket en ytterligt raffinerad process som kräver generös fantasi att tillgodogöra sig.
Vid närmare studium blir upplevelsen rikare, bottnarna allt fler. Den ytligt sett svarta fonden har skiftningar, åstadkomna av en virvlande pensel. Det strama språket spricker ut i blom, när tolkningarna uppenbaras.
Enligt konstnären står det vågräta för kreativitet, det lodräta för intuition, och när byggstenarna väl är på plats frigörs motivet.
Italienske renässansarkitekten Andrea Palladio har betytt mycket för Nils Kölare, som nog även inspirerats av Frank Stellas bandmålningar men som hyllade Olle Baertling och fick uppdraget att fullborda ett av dennes arbeten.
Peder Duke var samma andas barn men med ett alldeles eget universum, i vilket han gjorde ideliga upptäcktsresor. Det geometriska måleriet präglas av starka och klara kulörer, utfört av en självsäker hand. Tilltalet är direkt, rakt på sak utan krusiduller och undermeningar. Ändå blommar hans i grunden konstruktivistiskt utformade bildbyggen, vars färger förmedlar en sällsam poetisk glans, fjärran från allt vad program heter.
Vandringen bland dessa verk stimulerar alla sinnen, även om jag i första hand faller för färgspelet, så starkt, så balanserat trots dess eruptiva kraft där dynamiken dånar.
Konstnären har gått från den renläriga konkretismen, från det linjära till det organiska och orienterat sig i en helt ny värld, i lyrisk blomning. Egentligen innebär steget inget revolutionerande, eftersom Duke trots allt i första hand var bildbyggare och aldrig övergav det strukturella i formspråket. Under hans sista år kom dock det känslomässiga i måleriet att ges allt större plats. Utställningen markerar genom genial hängning hans konstnärliga utveckling.
Ewe Olsson