Ett bra trick för att avgöra om det är en demon man har att göra med är att spela lite Bach. Om hen börjar rulla oroväckande på huvudet, då vet man. Att avgöra om man har hittat nya "Twilight" är betydligt knepigare.
Misslyckade försök att hitta tonårsguld har gjorts med "Beautiful creatures" och "The host". Historien om Clary Fray i "The mortal instruments" är den klart bästa kandidaten hittills.
En dag försvinner hennes mamma när deras hem blir attackerat av en demon. Jo, det här är den typen av historia där hundar blir varulvar och småsura grannar visar sig vara häxor. Och där lite vältajmat Bach-klinkande kan betyda liv eller död för en demon. New York är en kuliss för en annan värld, en stad av skuggor, där kampen mot gott och ont ständigt förs.
Clary inser något chockartat att hon är en så kallad skuggjägare, en som har änglalika gåvor. Hon är inte ensam och tillsammans med ett gäng unga (och heta) skuggjägare tvingas hon rycka ut i enormt actionladdade strider i jakt på en ödesdiger bägare. Tack och lov är Clary mer en tuff Buffy än en menlös Bella.
Tempot är högt, och det strösslas med föräldrauppgörelser och olyckliga förälskelser, sympatiskt nog även en homosexuell sådan. Själva storyn hänger ihop rätt löst och fokus ligger snarare på snitsiga effekter än karaktärsfördjupning men det flyter ändå på trots en del oklara hopp. Det största frågetecknet är varför skuggjägarna ser ut som ett gäng övertända goter på bondage-klubb.
En uppföljare är redan på gång och jag ser gärna mer av Clary och hennes vänner. Huruvida filmen är bättre eller sämre än den bästsäljande boken av Cassandra Clare kan jag inte svara på. Klart är däremot att ungdomsskildringar nu för tiden vimlar av tjejer och killar som visar sig vara speciella, utvalda med dolda öden och egenskaper som plötsligt uppenbarar sig. Att bara vara en helt vanlig mugglare, mondän eller människa framstår som nästan straffbart trist. (TT Spektra)