Det märkliga med bildkonsten är att den oberoende av trender och stilar kan förmedla en massa genuina uttryck. Från upplevelser och världar som är nya för oss betraktare. Så tänker jag när jag försöker att tränga in i dessa utställares bildvärldar.
Ramon Whitheouse motiv "Last supper" påminner faktiskt om såväl barockens stilisering som ett ödesdrama i Goyas anda. Och därefter visar han en serie målningar som pendlar mellan romantisk symbolism, stilren naivism och facettkubistiskt uttryck i GAN:s stil ("The London protest"). Ja, här finns i dessa undersökande stilar även en fin teckning av barn i motivet "Friends!".
Men jag frågar mig bara, var finns konstnären i alla dessa splittrade uttryck? Var finns övertygelsen om det personliga hantverket? Bland mina favoriter i Whitehouse bilder är "Dream bay". Det är en stark naivistisk-symbolistisk oljemålning, som man stannar inför och försöker tolka. Ja, faktiskt här har konstnären också fått lite av en ådra från vår mäktige vinter-barockmålare Brueghel d ä - om än i nordisk tappning.
Jag blir ej heller riktigt klok på Jan G Perssons också splittrande uttryck, även om de likt Whitehouse håller nåt sorts religons-symbolistiskt tema. Hans triptyk "Meditanoni kökslådor" känns lite väl "romantiskt hemmagjorda" för att bli helt övertygande.
Men därutöver överraskar han med många känsligt utförda skulpturer i ståltråd och trä. Som något extra upplever jag hans trådskulptur "Ängel rör vid livet". Det spröda, kämpande känns här övertygande - trots ondskeförtrycket. Men även hans träskulturerade änglar, känns spännande. De påminner faktiskt om den arkaiska perioden i den grekiska antiken. Så visst, även om man kan bli lite förvirrad av dessa konstnärer, så känner man i slutändan en glädje över att ha fått upptäcka dem.